Nu är vi tillbaka i Linköping och vardagen igen. Det är tisdag, klockan är åtta, Hugo har just gått till jobbet och jag sitter här i soffan och bloggar och lyssnar på barnvisor till Antonias välkomstfest medan Antonia tuggar på en ståltrådsspindel (en sån man kan klia sig i huvudet med, även kallad ”orgasmatron”…) på golvet bredvid. Det är soligt idag, fast lite svalare än igår än så länge, och om tre timmar ska vi på babysim. Jag funderar på att svänga förbi IKEA på vägen dit, och skaffa en bättre barnstol åt Antonia. Den vi har är lite låg, hon har bordet under hakan ungefär.
Jag tittar på Antonia där hon ligger och pysslar, och jag kan riktigt se hur hon är lite större, lite vackrare, lite livligare idag. Hennes ögon är lite större, lite mörkare och lite gladare och hon är lite goare och coolare och vackrare och starkare från topp till tå helt enkelt.
Igår hade vi en härlig dag med bebisfika på heltid. På förmiddagen träffade jag tre mammor ur kören med bebisarna Ingrid 3 månader, Isak 4 månader och Folke 5,5 månader. Vi maratonfikade i tre timmar och alla bebbarna var så goa och glada, och synkade! Först var alla glada och pigga i en timme, sen var det lite gnälligt en stund och alla ammades, och somnade sedan på olika håll – Ingrid sittandes i mamma Karins famn, Folke liggandes och diandes i mamma Tuas famn, Isak liggandes i mamma Jossans famn, och Antonia somnade i Ingrids vagga, gungad till sömns av mig och hummad till sömns av sig själv. Sen vaknade alla till igen, pigga, glada, mätta och vi radade upp dem i soffan för att fotografera den nya ChorusGlin-kvartetten (vår kör heter Chorus Lin). Det var så kul så vi höll på att kikna av skratt allihop (utom Ingrid då…) Längst till vänster satt Ingrid och bara såg likgiltig ut genom hela fotosessionen. Sen satt Isak som tyckte det hela var ganska kul, och omväxlande lutade sig mot Ingrid, omväxlande sträckte på kroppen av glädje så han hasade ner. Sen satt Folke som var jätteglad men hade lite svårt att hålla upp huvudet så han lutade hela tiden ner i Antonias knä, som i sin tur omväxlande höll i Folkes huvud eller daskade honom i bakhuvudet. Och mammorna skrattade. Och bebisarna skrattade. Hehe, jag ler fortfarande åt det…
Efter det åkte jag och Antonia direkt till garnisonen för ett besök hos Gisela, Vendela och Valdemar. Jag tror jag skrivit om dem förut, men jag säger det igen, att det är så kul att se hur Vendela, som är 2 år och 4 månader, intresserar sig för Antonia, som är en lite större bebis än hennes egen lillebror, och att se hur Antonia tycker det är superspännande dels med Vendela, som springer runt och leker och ger Antonia grejer och cyklar runt på gården, och dels med Valdemar som ju är 4 månader och mindre än henne själv, och därmed måste undervisas av Antonia i livets alla stora frågor. Antonia böjer sig gärna över Valdemars babysitter och pladdrar och pillar på honom. Själv hade jag trevligt med Gisela och förhörde mig om antroposofernas syn på vaccination, mat, dagis, skola, livsuppgift, inredning, leksaker och tja… jag är lite sugen att sätt Antonia på ett Waldorfdagis. Jag har inte koll på hela filosofin, men vad gäller barn 1-3 år så försöker man skapa en så hem-lik miljö som möjligt med en tillvaro som liknar den hemma, med vardagsrutiner och en fröken på fyra barn. Lägg till ekologisk mat och en medveten inredning som ska vara varm och trygg, och jag vet inte varför man skulle tveka. Jag tycker det låter jätteskönt. Dessutom vet jag att det ingår i filosofin att använda vänster hjärnhalva mycket, genom målning och slöjd och pyssel.
Igår fick Antonia i sig säkert en rågad tesked med morotspuré! Hon har inte varit så jätteintresserad av puréerna, utan tycker det är mycket roligare att äta samma sak som mamma och pappa. T ex ville hon inte äta rivet äpple igår, men sög gärna på min avätna äppelskrutt i 20 minuter… Göra samma lika liksom, det går bra. Och det vill hon helst göra hela tiden, t ex kröp hon fram till torkställningen och började dra i ett örngott som hängde längst ner, när jag vek tvätt i förra veckan, och igår kröp hon in i garderoben och började pilla när jag var där och pysslade med lådor på översta hyllan. Och sen när jag skulle klistra adresser på kuvert, så skulle hon så klart vara med. Och igår när vi låg på en filt utanför huset, och jag skrev lite, då var min penna intressantast i världen. Sen ringde jag en kompis och pratade lite, och då hasade Antonia fram och lade sig precis under hakan på mig, och jag kom att tänka på mammas katter när hon var liten, som hon berättade alltid skulle ligga i hennes läxböcker. Så missar man liksom inget, och försäkrar sig om att ingen missar att man är där!
Nu ska jag se om Antonia vill äta lite och kanske somna, hon måste ju vara pigg när vi ska simma.
Ha en go tisdag!