Sedan marknaden i söndags, och efter de veckor av förberedelse som krävdes, så är jag rätt mör! Min kropp är väldigt intresserad av att ligga still, och mitt sinne har väldigt låga krav på stimulans… Så dagarna har rullat på med långa sovmornar, frukost vid lunchtid, lite pyssel på eftermiddagarna, och sen – fullbokade kvällar!
I måndags tog jag och Antonia tåget till Mjölby, där en helkväll på hårsalongen Hair Art väntade. Det var min julklapp från svärmor Ing-Marie, och förutom oss två så var Hugos syster Anna med, samt Ing-Maries väninna Maggan med dotter (och barndomskamrat till Hugo) Maria. Och inte att förglömma – Marias dotter Maja, som föddes dagen efter Antonia. På något sätt lyckades vi missa varandra där uppe på BB trots att vi låg på samma avdelning och allt… Det var i alla fall en skön kväll, då vi alla fick en skön hårbottenmassage med inpackning och efterföljande föning och stylingtips. Jag passade dessutom på att färga ögonbryn och ögonfransar, så nu har jag i alla fall en pigg blick, min trötta kropp till trots… Jag bad om lite tips på hur man kan skoja till ett långt hår litegrann, men frisören tyckte inte jag skulle göra något med det efter som det ”är så långt och fint och har så bra kvalité”! Jag?! Jag har alltid fått kommentarerna: ”Använder du NÅGONSIN inpackning?” och ”Oj, vi måste nog ta en bit här…” men nu har jag visst lyckats spara ut ett ganska hyfsat burr! *sträcker på mig och slänger med lockarna*
Jag och mitt godkända burr
I tisdags var vi på BVC och träffade barnläkaren för en rutinundersökning av Antonia. Hon är nu 63 cm lång och väger 6100 gram. Allt var som det skulle och Antonia imponerade med att hon är så stark och charmade med sin närvaro och sin nyfikenhet. Stadsdelens lugnaste unge. Typ jämt. Förutom precis då. I väntrummet sen, när jag skulle klä på henne, fick hon tidernas utbrott, och bara vrålade tröstlöst i ca tio minuter. Jag fick någon sorts tunnelseende av stressen och såg liksom bara den lilla gapande munnen och kände hur både hon och jag blev allt varmare och mer uppstressade när hon låg och vred sig i min famn. Till slut fick jag på henne kläderna genom att lägga henne på skötbordet i väntrummet, vilket lugnade henne lite. Och med fortsatta gråtattacker var 30:e sekund kom vi ut i kapprummet, ner i vagnen, och iväg… mot Adecco!
Det var glögg och julklappskväll på Adecco, och genomsvettiga jag gled förbi med min lilla utpumpade Antonia och tryckte i mig saffransbullar, pepparkakor och glögg tills Hugo kom förbi och plockade upp oss för en – helkväll på Borg! Hugos syster Anna åkte till Frankrike i går för att jobba på någon skidort (minns inte vilken) hela säsongen, så vi åt middag och bytte lite julklappar i förväg. Antonia fick en fin dreggelsjal och en mössa med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-motiv, och Hugo och jag fick en jättefin skål i ”luffarslöjdsteknik” som Anna gjort själv. Sen var vi visst tvungna att stanna kvar över natten, för den svettiga stressade mamman hade visst glömt en kastrull på spisen, så när Hugo var hemma och hämtade bilen (3 timmar efter att jag gått hemifrån) så möttes han av en lägenhet som stank smält plast. Jag skulle fräscha till mitt borsthuvud till eltandborsten lite genom att koka det, men av den borsten finns inte mycket kvar… Vi kan väl säga ett det är mer tur än skicklighet att huset på Stallgatan 11 står kvar, och hoppas att inte någon i föreningen läser detta och vräker den lilla familjen med den trötta mamman… Jag gjorde lite fina skyltar och satte vid spisen och på ytterdörren efter denna händelse. Jag tar varje tillfälle till lite kreativt uttryck, så det är faktiskt min egen hand på bilderna:
Hur långt har vi kommit? Onsdag ja, igår, veckan fortsatte sega sig fram. På kvällen var det julfest med kören, och jag tog mig dit med Antonia, 2 kg brunkål och 2 kg rödkål. Antonia var charmig och road i en dryg halvtimme. Sedan var det inte roligt för en lite trött kicka längre. Den finklädda mamman blev åter stressad och svettig och efter att ha spritt ut nappar och kläder och ha slitit av sufletten på bilbarnstolen i ett försök att bära den i en hand med skrikande bebis på den andra, så ringde jag Hugo som fick komma och hämta hem henne. Själv hade jag gett mig den på att socialisera lite, så jag fick snällt stanna kvar. Och det var riktigt trevligt, och jag blev sugen på att börja i kören igen till våren. Men efter ett par timmar blev situationen ohållbar då jag började bli okontaktbar i mina tankar på Antonia, och satt och dregglade över bilden på henne som jag har som skärmsläckare på mobilen. Jag tog all min kål, nu reducerad till 3 kg, och sprang hem genom stan. Korkat nog ringde jag Hugo och fick höra lite Antoniaskrik i bakgrunden, och det triggade alla mina hormoner och jag fantiserade om barndomstrauman och tårar och röda ögon och darrande underläppar hela vägen hem, medan jag byggde upp en fantastisk ryggsmärta av att springa med 3 kg kål i famnen…
Men hemma i soffan låg en glad och nymatad liten Antonia som mötte mig med ett brett leende, så det var ju lugnt! Duktiga pappan hade matat henne en gång med utpumpad mjölk ur kylen, och en gång med nedfryst mjölk ur frysen (logiskt..) så han fick lite övning i att ta hand om Antonia, något han inte hunnit med senaste veckan då han jobbar heltid på grund av kundbesök på jobbet.
I natt satte Antonia ett nytt sovrekord! Hon sov från 23:15 till strax efter sju, alltså åtta timmar! Jag själv vaknade förvirrad vid halv sju och undrade vad som stod på eftersom jag inte blivit väckt. Jag pillade lite på Antonia och fick en liten handtryckning tillbaka från mitt sovande lilla knytt, och gick snällt ut i köket och pumpade ut en rejäl portion mjölk från mina lika förvirrade bröst. Sen vaknade Antonia och åt och jag somnade om medan Hugo bytte blöja, lekte med Antonia medan han åt frukost, och sen bäddade ner henne i spjälsängen bredvid den redan sovande mamman… Skönt!
Ikväll ska vi på julbord med Hugos jobb. Gott! Och imorgon kväll kommer pappa och syster Stina på besök. Pappa ska vidare till Hamburg på lördag men Stina stannar över helgen och ska gosa med Antonia så den trötta svettiga mamman kanske hinner samla krafterna inför de sista utmaningarna året har att bjuda på.
Här några bilder från lunchen när Hugo var hemma och åt nyss:
Presentpappret som sitter på väggen i bakgrunden, kan Antonia titta på hur länge som helst, när hon ligger på sin filt på köksbordet. Hon tittar och ler och för handen fram och tillbaka över pappret.
Min stora och min lilla kärlek!
Äntligen!!! Vad kul att ”den ständigt svettiga stressiga mamman” tillslut fann ro att sätta sig ner och skriva om sin vardag. Mycket intressant läsande! Jag roas och ler och är glada att ni lever och att det endast var ditt finfina specialutvalda tandborsthuvud som förorsakades. PUSS på ER!
…typiskt längre barr än vad man själv tror förresten, jättefint!
Tack 🙂
finns hos dej…