Idag när jag klädde på Antonia fick jag en kuslig känsla. Jag plockade fram en overall som hon inte använt tidigare. Jag har fått den av mamma och några av mina syskon har haft den som bebisar. Men medan jag klädde på Antonia så fick jag en känsla av att overallen var lite FÖR bekant. De gula ben- och armsluten, de röda och gröna benen, en blå arm… Jag lyfter blicken mot spjälsängen där speldosan spelar sin metalliska version av Blinka lilla stjärna där och inser… NALLARNA! Overallen är likadan som Antonias älskade nallar. Döm själva…
De har kommit för att röva bort henne till nalleplaneten, jag lovar. Undrar vad de kommer begära i lösen. Det är väl bara att lyda budskapet på overallen och lyfta luren… vad vill de?!?
Oh my good! Se till så att de inte kidnappar henne till nalleplaneten!
…bara om nätterna får hon skutta omkring där i sina drömmar. Nallar har väl aldrig varit något dåligt sällskap vad jag vet.
Håller med Mimmi. Nallar nallar inte. Inte ens smaskiga småbebisar.
Björnkram!
Paps