Oj vad det är mycket nu alltså… Å ena sidan gör vi nästan inget annat än sover, ammar och gosar, men dagarna känns jättejätte långa och det är som att det redan gått en månad sedan hon kom. Jag skulle kunna skriva en bok varje kväll om alla tankar och allt som hänt, men det skulle kräva att man kunde stanna tiden en stund…
Så jag behöver lite hjälp att få ur mig lite tankar om tillvaron, och en del frågor har dykt upp från er i kommentarerna men… skulle ni inte kunna ställa lite fler frågor? Så gör vi en liten (eller stor… ) bloggintervju. Skriv dem som kommentarer till detta inlägg så ska jag knåpa ihop svaren snarast.
Tills dess kan ni läsa ett inlägg som min syster Julia skrivit, om immunförsvar. För som ni vet är små Antonior väldigt känsliga för infektioner, och jag antar att ni inte vill dra på er en förkylning just när ni ska hit och hälsa på. Så håll till godo med min häx-systers goda råd på http://julia.ilke.se
Förresten så är naturligtvis frågor till Hugo också välkomna!
Tack, Julias tips kom jättepassande nu när jag precis varit hos läkaren och fått bekräftat att värken i varenda led, muskel och mage är ett envist virus.
Ska man undvika att träffa bebbar som Antonia när man har detta? Med risk att smitta henne. Hur länge? (Längtar liksom efter att komma till er).
Johanna och jag pratade om nästnästa helg iofs, då borde viruset ha lämnat mig.
Fler frågor:
Gör hon nya saker, Antonia? Något nytt framsteg, en ny ansiktsmin, gurglande?
Tänker ni något på hur häftigt det är och hur lyckligt lottade ni är att allt kring hennes tillkomst och födsel gått så perfekt!?
Jag har hört att det är bra för barn att få lite immunförsvarskrävande sjukdomar för att de ska träna upp sitt eget. Alltså att man inte ska försöka isolera dem från bakterier, utan snarare låta dem exponeras för allt möjligt. Stämmer det?
Är Antonia sådär likt pappan som många säger att bäbisar brukar vara för att knyta pappan till sig? Och är Hugo sådär rörd som många pappor verkar bli? Stolt verkar han vara, med all rätt!
Har ni ”allt” hemma nu, typ barnvagn, blöjor, talk, nappflaskor…?
Hur är ditt humör nu Helena, du sa att det kanske skulle komma hormoner som svängde det efter några dagar?
Jaa, jag får väl hejda mig lite nu, det finns tusen frågor.
KRAM och tack för att ni finns och delar med er!
Tack, alla frågor är välkomna, vi svarar under morgondagen.
Ser jag rätt?! Lyfter hon redan på huvudet och liksom reser sig upp med överkroppen i påmagenliggande ställning?! Trodde inte bebisar kunde det förrän de var två månader ungefär. Hon kanske rent av är som i min dröm jag hade härom natten då hon redan kunde gå.
Det gläder mig att allt verkar gå tipptopp hittills.
KRAM
Vad fin hon är när hon halvsitter och sover..skulle vilja ha en sådan bild på Tosia och den när hon håller huvudet uppe.. när jag får hålla om henne!? Väntar på den stunden.Kram. PS.Jag har listat ut att om jag ska lära henne att prata polska då måste hon och jag träffas ibland .Yes!!
Hej Helena,
Jag förstår att tusen tankar far i ditt huvud. Du har ju just gått igenom den största händelsen man kan gå igenom i sitt liv !!( just det första barnet) För min egen del var det just det som fick mig att ändra inriktning i mitt liv och sikta på att bli barnmorska. Jah har aldrig ångrat detta val.Nu behöver ju inte alla bli barnmorskor som föder barn men visst är det ett före och ett efter som så radikalt vänder upp-och ned livet.Jag tror att man verkligen ska njuta av och ta till sig denna fantastiska känsla över att ha klarat denna övergång i livet med sådan kraft och glädje.Du är helt underbar Helena som så utan tvekan delat med dig av din upplevelse.Jag skulle vilja förmedla din berättelse till alla som väntar sitt första barn. Den är så mitt i prick eller vad man ska säga.
Sen längtar jag väldigt mycket efter att träffa er så när ni kommer till Uppsala så småningom så är ni mer än välkomna hem till oss.
P.S. Antonia är en ljuvlig bebis!
Stor kram till er alla tre, Margareta
Mamma – du är naturligtvis välkommen när som helst! Vi väntar på dig… Jag ska skicka bilder. Puss!
Margareta – tack för att du skriver igen, dina tankar både som barnmorska och som kvinna ger perspektiv och inspiration!
Ibland känns det lite jobbigt att dela med sig, då jag bekymrar mig över vad folk ska tycka om olika saker, om namn, och mina tankar mm… men jag tror ändå det är bättre att bearbeta de tankar som dyker upp än att sitta ensam här och inte bolla tankarna med de människor som faktiskt betyder massor för mig!
Kram igen!
Karin – ja hon lyfter huvudet själv, och håller upp det så där i säkert 10 sekunder… 🙂
Kunde hon lyfta huvudet direkt?
Gråter och skriker hon mycket?
skrattar hon?
är hon lika vänlig mot främlingar eller tycks hon känna igen er, eller försöker hon amma på hugo med?
Får vi se mer filmer?
Har hon fått något smeknamn?
Har du lämnat henne någon gång, alltså låtit hugo ta hand om henne och gå hemmifrån eller är du helt bunden till henne?
när ska ni på baby-kontroll?eller har ni varit det?
Hur verkar hon må?blir hon starkare?
sluta krampa börja skriv!