Idag har vi satt oss i slänten i Vallamassivet inte långt från skolan, för att öva lite på akvarellmålning. Dagens uppgifter är att måla en landskapsbild, där vi skapar ”rum”, en detaljstudie, samt en ”studie i grönt” då vi bara får använda färgerna svart, blått och gult i paletten. Fyra timmar med färg och skog, ja tack…
Det är tur att mina studier känns så meningsfulla, annars hade det inte varit så lätt att lämna en klagande Iwan på dagis. Tänk om jag istället gått till ett jobb i industrin eller inom administration, bara för att få ihop pengar till en solsemester, nya möbler och kläder? Jag säger inte att jag INTE vill ha de tingen, men det känns som att man lätt hamnar i en kompensationscirkel, typ: ”Ja jag lämnar ifrån mig barnen, men det är ju för att vi ska få vara tillsammans SEN, på semestern.” Eller: ”Ja vi har en stressig vardag men den blir så mycket bekvämare när vi unnar oss nya kläder, en vräkig tvsoffa och en stor platt-tv – så vi kan slappna av, sen!”… Jag hoppas ingen känner igen sig i synnerhet, för jag menar inte att hoppa på någon, men vi känner nog alla igen oss lite så där i allmänhet!?
När du tänker att du vill ta ett steg ”framåt” för att åstadkomma något, fundera på om du inte istället kan ta ett steg ”bakåt” och få just samma sak.
klagande iwan, why?
Han vill så klart inte att jag går… Men han blir glad när vi kommer dit och är supernöjd hela dagarna, men men…. Separationstillfället är inte smärtfritt…