I helgen har vi haft välkomstfest för Iwan med släkten, och jag är helt slut. Inte så mycket av att ha 9 översovande gäster, och 20 lunchgäster, som av att ha det med en förkylning i kroppen… Festen var mycket lyckad i alla fall, och resten av helgen. Vi bjöd på potatisgratäng, kokt rådjursstek och kycklingspett, samt chokladfudgekaka, och vi hade en liten ceremoni där vi berättade om Iwan och jag spelade lite och läste en dikt jag skrivit till honom, inspirerad inte bara av Iwan, utan det faktum att vi fick en ny granne i torsdags, en liten Idun.
Tänk vad tiden går långsamt, när en ny människa fötts
Man räknar minuter, sen timmar, som har gått från den stunden man mötts
Man lyssnar och luktar och känner, en ny liten mänska tar plats
Och boar in sig hos sina föräldrar, från vilka den sen ska ta sats
Små pip och små stön, små gurgel, små dofter av mjölk, bajs och hav
Små varma fingrar och armar och ben, som håller i tillvarons nav
Och bland allt det lilla, finns också det största, av kärlek och andakt och lycka
Den konstigaste ekvationen i livet, att en själ ner från himlarna rycka
Och vandra ett tag, ett liv, tillsammans, så kort tid, som var det ett hån
förgängligt är mycket, men en sak är sann, att jag är din mamma, och du alltid min son
