Ja, vardagsrummet är verkligen färdigmålat, och nu jobbar vi på inredningen. Jag trodde naivt att vi skulle klara av vardagsrummet under april, nu är jag snarare nöjd om vi är klara till jul. Det är så många saker som ska väljas, lampor, matta, hyllor, tavlor… Och mitt i allt är det mycket lätt att ifrågasätta meningen med det hela… Man pysslar om sina små kvadratmeter på jorden, lägger massor av tid och pengar på det, och sen då? Det är lätt att förväxla funktion och utseende också – om hallen både ”behöver” målas om, och dessutom behöver krokar i barnhöjd – var är vett och sans i att vänta med att sätta upp krokarna (vilket skulle ta 3 minuter) tills man har målat om, vilket kanske måste vänta några år pga andra prioriteringar? Vi har drabbats av totalrenoveringssjukan – varenda ytskikt ska bytas ut, i vår strävan efter totalt självuttryck? längtan efter nytt och fräscht? kontrollbehov? Det blir någon sorts inredningsanorexi till slut, kontrollera intaget (vitt, välplanerat, stilrent), kräkas/rensa ut skräp och prylar, jakt jakt jakt på det perfekta huset/kroppen, renat med klorin/lavemang. Finns det någon ände? Anorexi slutar med döden om den ej behandlas. Renoveringen slutar med skiljsmässor, skuldsättning, utbrändhet, förlorade barndomar, förlorad livskvalité. När det blir en utopi att bara vara hemma en helg, umgås, ta dagarna som de kommer, prata med grannar, bjuda över vänner, när alla utflykter styrs mot IKEA och Byggmax istället för mot natursköna platser, när vi maskar lister istället för att pussar, surfar på inredningsbloggar istället för att ringa vänner, köper kuddfodral istället för konsertbiljetter – då finns det inte mycket livsutrymme kvar. Men om man GILLAR att renovera då? Det är ju den nya stora folkhobbyn. Tja, anorektiker gillar nog att kräkas också….
