Det har blivit mycket om Antonias lämning hos dagmamman på sistone, men det är betydelsefulla minuter, eftersom de ger mig en ledtråd till hur hon har det resten av dagarna,
Idag tog hon på sig förkläde innan vi gick hemifrån och när vi kom fram pilade hon själv fram till trappen medan jag tog hennes väska ur bilen. När vi kom in hade hon bråttom in i lekrummet, för hon skulle laga mat åt Isak. Hon rusar genom korridoren, skrikandes ”Hej då mamma, hej då mamma, hej då mamma” men innan hon är framme i lekrummet gör hon en jättevurpa och börjar storgråta. Jag såg inte vurpan utan det var dagmamman som sade vad som hände och kom till undsättning. Det var ju bortom mitt ansvar nu, på dagmammans mark, så jag kunde inte göra annat än att gå. Men det kändes bra ändå, jag visste att hon snart skulle vara tröstad. Men jag ska köpa ett par tofflor åt henne så hon inte halkar igen…