Så här jäkla härlig känner man sig om man drömmer att man är Maud Olofsson hela natten. Fast ärligt, det var en av nattens bättre drömmar. Värre var det att jag trodde någon trampade omkring på vår entrétrapp och jag förväntade mig inbrott, tills jag märkte att det var jag själv som låg och sparkade på en stol Antonia burit in i sovrummet strax innan läggdags. Ja, burit. En fullstor stol. Först släpade hon in en stol, varpå jag protesterade mot oljudet. Då gick hon ut och det blev tyst. Och så kommer hon in igen, ljudlöst bärandes på stol nr 2. Som jag alltså låg och puttade på och trodde någon skulle göra inbrott! Jag tyckte någon knackade också, men det var nog Hugos mage som kurrade.
Nu tror ni jag är mytoman, men Antonia tog avskedet hos dagmamman till ytterligare högre nivåer idag. Själv tror jag att jag är med i dolda kameran, eller är det någon av er som ringer och läser upp bloggen för Antonia och planerar nästa drag? Idag sprang hon nämligen, som hon brukar nu då, mot lekrummet, men vände sig om innan hon försvann in i korridoren och sade med huvudet på sned: Hej då min lilla mamma! varpå jag svarar: Hej då min lilla ängel! Då kommer hon tillbaka till mig, med lurig och målmedveten min, och ger mig utan ord en puss mitt på munnen, innan hon springer iväg igen. Behöver jag säga att jag blev knäsvag?
Hon hade dessutom sänkt mina förhoppningar under morgonen genom att vid olika tillfällen säga: – Jag vill inte åka till dagmamman. – Jag vill inte sitta i bilen. – Det är tråkigt hos dagmamman… Men de tankarna verkade minst sagt bortblåsta när hon kom dit och fick träffa Isak som också blir lämnad halv åtta.
