Jag har ännu en morgon med stor förvåning och vånda bevittnat hur Antonia går från halvdöd till ”rätt så nöjd” under morgonrutinerna. Först är hon helt omöjlig att väcka, eftersom hon inte somnar när hon borde och därmed har sovit 2-3 timmar för lite när vi väcker henne. Efter 5-10 minuters gos i sängen då jag försöker varsamt prata och skaka liv i henne öppnar hon plötsligt ögonen och besvarar något jag eller Hugo sagt med ett fnitter. Sen är hon ur sängen på ett par minuter och leker med något. Det blir lite protester när leken ska avbrytas och kläder ska på, och frukosten går ner med varierande framgång, men sen packar vi ner någon leksak i hennes ryggsäck, på med ytterkläder (om hon har regnjacka på konstaterar hon glatt att hon ska ”åka båt”) och sen väl i cykelsadeln så lutar hon sig bakåt och ägnar mig inte särskilt mycket uppmärksamhet. ”Sticker vi!” sade hon uppmanande till Hugo idag mellan tuggorna på bananen hon fick som färdkost.
Idag ska hon äta lunch där för första gången, och sen ska jag hämta henne, för första gången. Jag tänkte åka direkt ner på stan med henne, shoppa lite mammakläder medan hon sover och sen ett par bra höstskor åt henne. Men innan dess ska jag pyssla lite hemma, och vid halv tio kommer en hantverkare och tittar på våra badrum inför kommande renovering.
En till liten morgonhistoria: igår fick hon äggröra till frukost, men var inte alls så intresserad. Hon hoppade ner från stolen och började leka, och för att göra ett nytt försök att fresta henne så radade jag upp några plockbitar av ägg på hennes stol. Hon tittar överlägset och irriterat på mig och utbrister:
– Men mamma, lägg inte äggbitar till mig där! Varför gööör du så?
Ja vad säger man, ursäkta ursäkta.
Ytterligare för några dagar sedan matade jag henne med korv medan jag själv åt stekt halloumi. Jag hade en gaffel åt mig själv men har för vana att ta halloumin med fingrarna. Men varje gång jag gjorde det blev jag tillsagd:
– Inte handen! Gaffel!
Och, så blev jag bjuden på låtsastårta av Antonia igår (träklossar). Jag skojade och ”tog en bit av hennes tårta” varpå jag återigen blev tillsagd:
– Nej mamma! Inte min! Spotta ut! Spotta ut!
Hahah!
”Vaffö göör du så!?”
Du har hört det förut: jag älskart!
vad ska man säga? hon är ju för rolig!
när kommer bilder på magen? 🙂
Ah, den lilla tjocka. Tja, jag får väl ta en bild eller två.. 🙂