Idag har jag haft en intensiv förmiddag, vilket jag tar igen med en riktigt slapp eftermiddag. Skönt att göra sig förtjänt av lite vila och ha något att bearbeta för en gångs skull. Vad har jag gjort då? Jag har spelat på morgonens gudstjänst i Missionskyrkan i Linghem. Jag spelade i onsdags också, på en kvällsgudstjänst i ett missionshus på landet, och trots att det var en pärs så ställde jag upp en gång till.
Varför pärs? För att jag inte spelat solo knappt förr, framför allt inte HELT ensam, dvs utan ackompanjemang, för att jag inte spelat viola knappt alls på två år, för att jag knappt har någon repertoar, för att det är skitläskigt att ställa sig upp och bara visa vem man är och vad man kan.
Varför gör jag det ändå? För att jag vill våga, tycker jag spelar vackert, njuter av det, vill hitta musik jag älskar och få tillfällen att spela den. Jag var tacksam över min nervositet i morse för den var ett tecken på att jag skulle göra något modigt. Dessutom blev jag lycklig över att ett svårt parti som blev fel i onsdags, plötsligt gick bra i morse när jag repeterade. Övning ger färdighet, funkar det på mig också?
Och förresten, det gick jättebra, även ur publikens perspektiv. Jag fick många fina tillrop efteråt. Men framför allt, så var det ju härligt att spela.
