Vi hade en skön sista kväll i Skåne, med middag i solen och till toner från Viktoria Tolstoys röst.
Vi tog oss även en sista Skåneupplevelse under hemresan idag då vi stannade till på Wanås slott och tittade på deras fantastiska utomhusinstallationer. Vi hann se knappt en fjärdedel innan vi kände att orken tröt och vägarna ropade, men det var en upplevelse och vi kommer absolut tillbaka. Det var inte svårt för Antonia att uppskatta det hela heller, känns som hela idén riktade sig till barnet inom oss, eller vad sägs om jättebollar uppe i trädklykor, upp-och-ner-vända rum, gulmålade björkar, mystiska röster som ropar på mamma och pappa mitt i skogen, ett träd med 10 gungor i alla höjder, en jättestor röd vägg mitt i skogen, en gammal stenmur med inristade hemliga budskap, en mörk magasinsvind med tonvis av gamla plagg hängda över takbjälkarna, ett hus med bara fönster, dörrar och möbler? Man behöver inte anstränga sig för att bli berörd.
