Idag är jag trött, och Antonia och jag hade en seeeeg förmiddag då hon vägrade bli sövd och jag vägrade roa henne. Nu sover hon sen någon timme tillbaka och jag har slutfört en fudgetårta att kalasa på i helgen med mamma och Hugo och kanske några andra förbipasserande.
Igår var jag dock lite mer på topp, då tog jag mig nämligen i kragen och åkte till simhallen! Jag älskar ju att simma, men det har av någon anledning känts helt omöjligt att komma iväg. Nu gjorde jag det i alla fall. Skönt men… jag blir alltid förbannad när jag kommer dit. Förbannad, för att man i Linköpings simhall inte alltid kan räkna med att få simma. Nope, det är inte så självklart som man kan tro. Igår hade de bara en bana (två filer) öppen för motionssim, och även om de har flera öppna, så använder de sällan skyltar som skiljer lite mer snabba simmare från lite mer långsamma simmare. Så det ligger och pensionärer och babblande tjejer i varenda bana och varken de eller jag blir glada av att jag ska hålla på och sicksacka mig fram i samma bana som dem. (jag simmar FORT, och ännu snabbare när jag blir arg…)
Men igår var det som sagt dessutom bara en bana öppen, så jag gav mig ner i den efter att ha betänkt situationen i 10 minuter. Det kändes ungefär som att börja träna längdhopp i en sandlåda full av bebisar – alltså som sagt, inte så lyckat för någon av parterna. Efter ett tag insåg nog personalen bristerna i sitt utbud, så de fixade ett par banor till och stängde av hopptornen som är över de andra banorna, och jag kunde sträcka ut mig alldeles själv i en bana och få känna den harmoni och vila det är att få sträcka ut sig i (och under) vattnet.
Det blev alltså bra till slut, och efter att ha simmat en dryg kilometer satt jag en stund i båda ångbastun (älskar!) och vanliga bastun men hårinpackning och allt.. jag nästan svävade hem sen, lugn, ren, rosig och lagom mosig. Jag hoppas det inte tar för lång tid innan det blir av igen…