…eller vad man ska kalla det. Lugnet efter stormen. Denna vecka har jag knappt lyft ett finger. Jag har varit så trött, innifrån och ut. Och Hugo och Antonia har varit trötta de med. Trött trött trött. Jag var så himla inställd på att bli kuggad i måndags, så jag kände mig jättedeppig första halvan av veckan. Sen har jag mest känt mig tom och orkeslös. Någonstans i bakgrunden finns en stor inspiration, att ta tag i nya projekt, nu när jag visat mig själv att jag faktiskt kan kämpa och lyckas. Men så har jag varit trött. Trött trött.
Träningen har jag inte tagit tag i ännu eftersom min näsa envisas med att vara snorig fortfarande. Fast det är inte riktigt sant. Hugo och jag promenerade en del både igår och i förrgår, och det är ett utmärkt sätt att komma tillbaka på banan, för vi har varit helt slut efter promenaderna. De har gjort nytta så att säga… Så imorgon tror jag det är dags igen tror jag. Usch, nu måste jag göra om de där första jättetråkiga gångerna när jag helt glömt hur skönt det är efteråt. Min enda motivation är att ger jag upp nu så kan jag lika gärna gå och gräva ner mig någonstans – jag måste träna om det ska bli fason på kropp och knopp helt enkelt.
Jag har anmält mig till en kurs för kvinnor som vill starta eget. Den hålls av cojn.se och är en liten seminarieserie för att inspirera sånna som mig – som har en massa idéer men inte alls törs… Vi får se vart det kan leda…
Nästa veckas projekt är att åka till Uppsala. Det blir najs, tror jag… är som sagt, trött…