I förmiddags var jag och Antonia på BVC för vägning av lilla Antonia. Hon har gått upp exakt 500 gram sedan hon föddes, inte illa! Vår sköterska Anna var nöjd, så nu behöver vi inte komma på kontroll förrän om två veckor.
Att komma iväg någonstans med lilla fröken A är en upplevelse där 120 km/h blandas med stunder av totalt lugn… varför? Jo, för när hon är nöjd och lugn och klarar sig själv en liten stund så får jag skynda mig utav bara tusan med att få mig själv i ordning. Jag som annars brukar vara myyycket slö på morgonen, får nu bara slita på mig kläderna, trycka ner frukosten, sätta upp håret och dra på skor och jacka. Och var kommer lugnet in i bilden? Jo – för plötsligt kommer Antonia på att hon är lite mer hungrig och då är det bara till att hala fram bröstet och låta det ta den tid det tar.. medan jag kalkylerar på hur jag ska hinna med det som ska göras innan vi ska vara på BVC tjugo minuter senare… Idag gick det i alla fall bra – vi var på BVC prick på utsatt tid 10:30. Igår när vi skulle ut blev sista amningen med ytterkläderna på – sittandes på hallmattan..
Efter BVC-besöket var Antonia hungrig igen, så då blev det till att amma en stund i väntrummet. Där hittade jag en tidning som verkade bra, Föräldrar och barn, men eftersom jag ammade så hann jag bara frestas av framsidan och de två första uppslagen. Så när vi var klara och skulle ut på promenad så gick jag först in på ICA och skaffade mig tidningen, samt min fredags-cola-light (har börjat dra ner på giftintaget, så t ex aspartam är begränsat till 33 cl på fredagar). Vi gick ner till ån (ner för en galet brant trappa – har inte lärt mig hur man är begränsad med barnvagn ännu..) och jag satte mig på en bänk med den sovande Antonia i vagnen bredvid. Jag öppnade min cola och tog en klunk, slet plasten av min tidning, slog upp första uppslaget och… Antonia vaknar. Bara att stoppa ner tidningen i väskan och stövla iväg för att få henne att somna igen. 30 sekunders vila… PT-Linda, du kan vara så säker på att Antonia tar hand om min konditionsträning tills det är din tur igen… Så, colan blev inte lika njutningsfullt intagen som jag hade tänkt mig, utan blev snabbt avslagen av skakandet när jag samtidigt höll i barnvagnshandtaget, och sedan till hälften uthälld när jag helt tappat lusten att göra mig besväret att hålla den bara för att tillfredställa mina Cocacola-reklamspåverkade lustar…
Det blev en lång och härlig promenad längst ån i alla fall, ändå bort till Johannelund. Är det någon av mina läsare som jobbar på SAAB och kan säga mig – är hela företaget ute och joggar på luncherna eller? Det var helt tjockt med ingenjörsaktiga män i löpartagen ute längst ån. Eller tja, jag såg nog en tjugo stycken i alla fall.
Jag blir så glad när jag ser folk motionera. Det mesta man hör om träning är annars att folk tycker de tränar för lite och gnäller över att det aldrig blir av, men så ser man en massa folk som faktiskt är ute och både springer och promenerar och lunkar och hasar sig fram längs Stångån. Härligt och inspirerande! Särskilt dessa hurtbullar som gör det på lunchen! Imponerande! Hugo ska springa Göteborgsvarvet i vår och jag är så sugen på att göra det jag med. Inte just i vår kanske (är nog för sent att anmäla sig också) men det vore kul att träna löpning och klara av en halvmara. Tyvärr tror jag mina knän blir väldigt ledsna på mig om jag inte går ner 10 kg innan jag börjar springa, men sen kanske… Hm… Är lite inne på att springa Tjejmilen i Stockholm i augusti i alla fall, det borde gå.
Nu ligger Hugo och Antonia och sover i soffan i vardagsrummet. Hugo är oförskämt trött med tanke på att han sovit i gästrummet senaste nätterna… Men det är i alla fall mysigt att han fick Antonia att somna på hans mage, för han har knappt fått hålla i henne denna vecka. Hon vill vara inom 50 cm från sin mjölkleverantör. Det spelar ingen roll hur mycket Hugo vaggar och pratar och sjunger och underhåller – hon blir inte nöjd förrän han lägger henne i mitt knä. Och då är det inte så att hon är jättejättehungrig och inte blir tyst förrän hon fått äta, nej hon blir knäpptyst så fort hon hamnat i mitt knä. Sen äter hon ett par klunkar, och sen släpper hon tutten och fortsätter vara nöjd med att veta var hon har varorna någonstans… Lite frustrerande för en pappa som så gärna vill vara nära och spela roll, och för en mamma som vill ha en liten liten stund med båda händerna fria… Men, det har jag ju nu… *blogga blogga blogga*
Lite bilder vill ni säkert ha också – jag ska se vad som finns i arkiven…
Här är ett gäng bilder från förra helgen, när morfar Lennart, moster Stina, moster Mimmi och hennes Anders var på besök:
Mys att läsa om er vardag, det låter som att ni har det gaaaanska bra ändå 🙂
Vi kan springa tjejmilen tillsammans om du vill 🙂