Åh så otacksam jag varit som bett er om frågor och sedan inte besvarat dem… här kommer de:
Jag har hört att det är bra för barn att få lite immunförsvarskrävande sjukdomar för att de ska träna upp sitt eget. Alltså att man inte ska försöka isolera dem från bakterier, utan snarare låta dem exponeras för allt möjligt. Stämmer det?
Jag tror det är så, att i början har de typ inget immunförsvar alls, så om de får någon infektion, eller särskilt ett virus som ju inte kan behandlas med antibiotika, så får de väldigt svårt att hantera det och kan bli livshotande sjuka. Sen ska de ju naturligtvis träna upp immunförsvaret allt eftersom, men första månaden ska man vara försiktig, och inte låta sjuka personer hålla i bebisen. Man kan vara ute i offentliga miljöer, men ska väl undvika IKEA på lördagar och, som sagt, närkontakt med sjuka personer.
Vårdguiden skriver bara såhär:
”I förkylningstider är det viktigt att undvika täta folksamlingar. Om det nyfödda barnet har syskon som är snuviga och infekterade bör de inte ha närkontakt. Syskonen bör exempelvis inte pussa det nyfödda barnet. Tänk på att tvätta händerna innan du sköter ditt nyfödda barn.”
Gör hon nya saker, Antonia? Något nytt framsteg, en ny ansiktsmin, gurglande?
Hm, detta är en bra fråga att fundera lite över. Antonia förändras varje dag men vi har nog inte riktigt satt ord på det, så det är bra att göra känns det som. Hon blir mer och mer vaken och pigg i sättet, även om hon redan direkt efter förlossningen kunde fokusera och söka med blicken. Hon har väldigt mycket handrörelser för sig, och de förändras väl, men det är svårt att säga hur. Kanske är det mer att vi lär oss tolka dem.
När hon sover tungt så ligger armarna avslappnade med knutna nävar, antingen ut åt sidorna om hon ligger platt, eller över bröstet om hon ligger i sitt babynest som håller in armarna mot kroppen. När hon sover lättare så har hon öppna händer och ser lite missnöjd ut i ansiktet och fladdrar till med armarna när hon hör något plötsligt ljud.
När hon diar så släpper hon ibland bröstet och börjar gnälla. Då behöver hon rapas och vill äta mer sen. När hon släpper bröstet för att hon är färdig så brukar hon ha somnat och skrynklar ihop ansiktet i ett förnöjt leende. Då brukar det gå att lägga ifrån sig henne. Jag får återkomma med observationer om hennes framsteg.
Vår sköterska från BVC var här idag och hon var väldigt fascinerad över hur lugn och harmonisk Antonia är. Antonia låg under hela besöket på en kudde och såg sig omkring. Jag kan få lite dåligt samvete över att man passar på att göra andra saker när hon ändå är så lugn, men sköterskan sade att Antonia skulle säga ifrån om hon inte var nöjd, så det var bara att njuta av att vi fick tid över nu…
Tänker ni något på hur häftigt det är och hur lyckligt lottade ni är att allt kring hennes tillkomst och födsel gått så perfekt!?
Ja, jag tänker på det ofta. När bröstvårtorna gör ont så tänker jag att ”vad skönt att jag inte har trasiga bröstvårtor OCH dålig mjölkproduktion”, för produktionen är det inte fel på… Och när jag är upp på nätterna och ammar och är dödstrött, så tänker jag att ”vad skönt att jag inte är trött OCH har 50 stygn i arslet som gör det svårt att komma ur sängen”, för jag är bara trött som tur är… Så visst njuter jag av det! Det är ju svårt att se sin lycka alla gånger, men nu känns det som man är oändligt ödmjuk och tacksam. Först funkar något, sen slutar det funka, man löser problemet, och är jättelycklig över att vara tillbaka på noll igen och ha klarat en ny utmaning! Dagens största framsteg var att jag lyckades gå en promenad i ganska raskt tempo utan att det ömmade, samt att jag lyckades amma på en bänk ute när Antonia inte kunde vänta tills vi kommit hem…
Är Antonia sådär likt pappan som många säger att bäbisar brukar vara för att knyta pappan till sig? Och är Hugo sådär rörd som många pappor verkar bli?
Jag tycker själv hon är mest lik mig, men idag fick vi ett utlåtande av en helt utomstående person, Jeff, som äger cykelbutiken jag brukar göra mina cykelbusiness i, och han tyckte att Antonia var löjligt lik Hugo.
Hugo var så där rörd, som pappor brukar bli, vid förlossningen. Nu vet jag inte hur han skulle beskriva sitt sinnestillstånd, han får svara själv i kommentarerna…
Har ni “allt†hemma nu, typ barnvagn, blöjor, talk, nappflaskor…?
Som jag skrev, så misslyckades vi med barnvagnsköpet. Det är dock åtgärdat nu och den gamla ligger ute på Blocket. Annars har vi bara kompletterat med några madrasskydd, några par byxor till Antonia och några amningsplagg till mig, något jag helt försumamt att handla innan…
Hur är ditt humör nu Helena, du sa att det kanske skulle komma hormoner som svängde det efter några dagar?
Tja, det blir en del snyftande ibland, men inget jag skulle vilja skylla på hormoner, utan jag har haft ”anledningar” att gråta… mest lyckotårar, men även tårar av beslutsångest när vi skulle välja namn, och tårar av sorg när jag insåg att vi kommer dö en dag… Ingen nyhet kanske, men när man sitter med ett nytt liv i händerna så blir det att man kopplar lite mer…
Kunde hon lyfta huvudet direkt?
Ja, hon har lyft huvudet ända sedan hon föddes. Det är ju inte jättestabilt, men om man går och bär henne mot axeln så lägger hon aldrig ner huvudet utan håller upp det hela tiden.
Gråter och skriker hon mycket?
5-10 minuter om dagen – alltså nej… Någon enstaka gång har hon gnällt utan att vi kommit på direkt vad det är, annars är det tutte eller blöja som är problemet, eller nu senast – att hon vill rapa. Med risk för att bli hånad av mer erfarna föräldrar så vill jag delge min utgångspunkt, att allt gnäll från bebisar är kommunikationsförsök och har en innebörd.
Jag blir alldeles rosenrasande när jag hör någon prata om att ”bebisen måste träna lungorna” eller att ”den blir bortskämd om man tar upp den direkt”… Visst, sen står man kanske här en dag med en kolikunge som bara skriker och skriker, men så länge det är ”vanliga” skrik så tycker jag inte det verkar så svårt att lista ut vad det handlar om… Jag vill inte att hon ska lära sig att be om kärlek, den ska finnas där bakom henne jämt…
Skrattar hon?
Nej, hon skrattar inte. Hon ler ibland men det råkar väl bara vara en av alla miner som passerar i hennes ansikte, och det är MÅNGA miner hon kan göra… Leendet är liksom inget socialt beteende ännu.
Är hon lika vänlig mot främlingar eller tycks hon känna igen er, eller försöker hon amma på hugo med?
Hon är lika mysig mot läkare och vårdpersonal, även när de sticker henne i handen eller lyser henne i ögonen eller bänder med hennes höftleder… orubbligt nöjd.
Ja, hon försöker dia på Hugo, liksom på sina händer, liksom på handduken.. allt som vidrör hennes ansikte när hon är hungrig hugger hon efter…
Har hon fått något smeknamn?
Lilla Fröken var det första smeknamnet, nu även Tosia och Tosia Gosia.
Har du lämnat henne någon gång, alltså låtit Hugo ta hand om henne och gå hemifrån eller är du helt bunden till henne?
Jag har inga problem att lämna henne med Hugo. Så länge vi är hemma så tar vi hand om henne ungefär lika mycket, förutom på natten då jag är uppe och ammar ett par gånger, och byter eventuella blöjor. Dagtid byter Hugo blöjorna. Jag har inte gått hemifrån utan henne, men har varit inne i butiker och köpt kläder eller mat flera gånger, medan Hugo väntar i bilen eller går runt på stan med barnvagnen.
När ska ni på baby-kontroll? Eller har ni varit det?
Staten har stenkoll på sina nyfödingar, vilken service… Första läkarundersökningen var dagen efter förlossningen, lördag, när vi var kvar på BB. Sen ringde de på söndagen och måndagen och kollade läget. På Tisdagen åkte vi till BB igen för ny läkarundersökning och vägning. På onsdagen ringde de från barnavårdscentralen och de ville absolut väga henne innan helgen, så vi var där på fredagen och sen idag har vår sköterska Anna från BVC (barnavårdscentralen) varit här och hälsat på och vägt. Nu väger hon 4620 gram, alltså upp en bra bit från födselvikten 4480 gram.
Hur verkar hon må? Blir hon starkare?
Hon verkar må väldigt bra! : ) Bli bara tjockare och tjockare, och enligt Anna från BVC så är hon så där harmoniskt som hon är för att hon får så mycket mjölk hon behöver, och det är ju strålande. Jag försöker mata henne så fort hon visar att hon är hungrig (gapar efter saker och suger på sina händer) och innan hon börjat skrika, för jag vill inte att hon ska behöva ”tjata” om det. Känns som det kan grundlägga en bra syn på mat om man inte behöver fokusera så mycket på att få mat liksom…
Det var allt nu, kom gärna med fler frågor, det var jätteintressant att tänka till utifrån dem ni ställt nu!
KRAM
Ok, en fråga till:
Känner du/ni den där ovillkorliga kärleken som jag vill tro att man känner när man får barn. Anledningen till att jag frågar är för att jag verkligen längtar efter en sån kärlek. Att liksom bara ge och ge, utan att behöva bekymmra sig om ifall man får något tillbaka eller inte. Det känns som att den kärleken man känner till ett barn är den enda man ”får” känna utan att få något tillbaka. Sedan förstår jag ju att man får något tillbaka, men mer bara själva principen.. Jag har ju blivit uppfostrad med att sina barn bara älskar man och skulle dö för om man var tvungen, var det något som kändes från början, eller växer sånt fram? Saknar er vänner och vill såklart komma och hälsa på! Hur ser helgen i vecka 43 ut? Söndag till måndag? Kärlek!!
Du blir INTE hånad av mer erfarna mammor Hella ang barns skrik. Alla vet att bebisar kommunicerar via pip , gny och skrik. Så du behöver inte vara orolig att du skrev så. För det är så det ÄR! Enda sättet de kan göra sig hörda på.