Jag och syster Julia hade igår ett samtal om förändring som gav mig några nya tankar.
Samtalet började med min tanke, att jag absolut tror att det är möjligt för människor att förändras, men att jag tror att det kräver väldigt hårt arbete och att folk sällan verkligen tar sig igenom det som krävs för att åstadkomma förändringen.
Vi frågade oss vad det egentligen är ”att verkligen förändras” och kom lite hastigt fram till att det måste vara en förändring som når så djupt in i personen så att den förändrar personens sätt att bete sig, reagera, prioritera och agera, på en mer ”undermedveten” och inte så genomtänkt nivå. För på en medveten och intellektuell nivå kan alla ge sken av att ha förändrats genom att man kan säga ”rätt” saker och även agera enligt de nya vanorna, så länge man hinner tänka efter och göra medvetna val. Men för att man verkligen ska ha förändrats så ska det kunna märkas i ens mer spontana och vardagliga beteenden och handlingar.
Julia uppmärksammade mig på att handlingar alltid sker med kroppen som redskap, och menade att för att en förändring ska kunna slå igenom helt och hållet, så räcker det inte med att man är intellektuellt ifrågasätter gamla mönster och ger plats åt nya, utan det måste finnas utrymme i kroppen för en ny vana att slå rot. Och för henne har det varit ett viktigt redskap för förändring att göra fysiska aktiviteter som gör henne mer medveten om kroppen och släpper upp spänningar och hämningar som hindrar flödet av impulser och känslor (i hennes fall yoga, frigörande dans och aum-meditation). För om inte kroppen är fri att agera på nya sätt så stannar tankarna om förändring i huvudet och kan aldrig manifesteras i handlingar -”Man är aldrig friare än sin kropp”.
Hon menade att den fysiska aktiviteten gör att hennes kropp tydligare visar vad den vill och att det blir väldigt svårt att gå emot kroppens vilja, precis som jag har känt flera gånger sedan jag blev gravid. Jag har ju alltid varit dålig på att motionera regelbundet och förändra min kropp i någon medveten riktning, och jag har känt att det är så himla mäktigt att vara gravid, för det innebär ju en aktivitet och förändring i kroppen som håller på i nio månader, vare sig jag anstränger mig eller inte. Flera gånger har jag känt att ”jag kanske borde anstränga mig lite mer för att göra det här barnet, annars kanske det bara kommer ut en oformlig klump” och jag har blivit förvånad över att magen faktiskt blir större, och större, och större, utan att jag gör något åt det. Det känns oerhört häftigt att få uppleva detta, att det äntligen händer något med min kropp, att den är bra på något och duger något till. Den byter äntligen ut sin gamla inrotade identitet ”småfet och otränad” mot något annat, något vansinnigt vackert! Det känns som att det finns möjlighet att förändra kroppen igen, i någon annan riktining, nu när den äntligen lossat från sina gamla bojor.
Två andra reflektioner Julia gjort kring detta med kroppens röst var, att hon har märkt att när hon befinner sig i en situation där hon inte trivs (hon gav inget exempel men jag kan tänka mig t ex om hon har ett trist sommarjobb) så rör hon mycket mindre på sig, som för att dämpa kroppens vilja och därmed minska konflikten med den situation hon är i, för att kunna uthärda bättre. Hon lägger liksom sordin på sig själv… Det kan även bli så att hon drar ner på aktiviteten om hon får en idé eller inspiration som är skrämmande storslagen. Då ser hon till att ”bli uppgiften för liten” genom att dämpa sin kraft och inre röst.
Så två anledningar till att man inte tar sig för att motionera kan alltså vara att man dels är rädd för vilka konflikter med omgivningen som skulle förstärkas om man blev starkare i sig själv, och dels vilka av sina drömmar man faktiskt skulle få kraft att uppfylla…
Mycket intressant och tankvärt! Detta har satt igång många nya små tankar i mig som studsar runt i kroppen som flugor mot en fönsterruta en tidig sommarmorgon… Härligt att bli störd i sin slummer ibland, väck den björn som sover! Grr!!!!
Hm, har jag sagt allt det… ptja det låter vettigt. Ovanligt att läsa sina egna tankar formulerade av någon annan, det ger nytt perspektiv och ökad tydlighet.
Vill bara göra ett tillägg angående det att jag rör mig mindre när jag inte trivs. Skiftningarna mellan att trivas och vantrivas är minst lika mycket inre förändringar som yttre. Det beror alltså inte på ett visst jobb utan snarare på inre känslor, som visserligen kanske triggades av den yttre omständigheten… men det är ändå mina känslor och inte någon annans ”fel”.
Spännande med det är också att när jag är stark nog att trotsa motståndet till rörelse genom att bara göra ett par yogapositioner, hjula några varv, sparka i luften eller skrika rakt ut, så frigörs så himmla mycket styrka, vilja och glädje. Skulle jag intellektuellt tagit mig ur tillståndet av vantrivsel och oro hade det tagit lång och jobbig tid men med lite fysisk aktivitet som löser energiblockeringarna kan jag vända mitt sinnestillstånd på tio minuter. Kanske världens effektivaste självhjälp!
Tack för tillägget och hoppas det var oki att jag bloggade om dina tankar från första början… kram