Idag när jag var på väg hem från jobbet så drabbades jag av beslutsångest. Hela dagen hade jag sett fram emot att gå på körens avslutningsfest som skulle vara idag – ut på landet med en massa goa människor, grillat, sång och kall öl. För en gångs skull skrev jag upp mig i tid på samåkningslistan, för att säkra min plats ut till festen – jag ville ju verkligen gå! Jag hade planerat maten – om än enkelt – till korv med bröd. Ölen stod på kylning. Allt var klart. Och plötsligt kände jag bara – jag orkar inte! Men men men… det skulle ju bli kul! Jo.. men… jag orkade inte… klockan tickade och beslutsångesten blev allt svårare. Jag började måla upp för mig hur en kväll hemma vore, hur himla skönt det vore att bara slappa, att städa lite, packa inför resan till Hedemora, sova ut, men… jag kunde väl inte bara strunta i festen?
Jag kom hem och delade mitt dilemma med Hugo. Han försökte övertyga mig om att jag skulle åka (han skulle ändå inte vara hemma ikväll, det skulle ju bli kul, städa kunde han göra sen…) men icke, jag kände bara mer och mer att jag inte ville. Till slut gick jag in i sovrummet och bara vräkte mig på sängen, helt utmattad… Då tyckte Hugo att – är du så trött redan nu så är det väl lika bra att du stannar hemma och tar det lugnt! Äntligen kunde jag ta beslutet att strunta i festen. Och i samma stund var det som att min kropp hade uppnått det den ville med att vara trött, och då signalerade den en helt annan sak – simma simma simma simma simma! Va? Simma… jag är ju dödstrött? Jo, kroppen vrålade, simmaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 10 sekunder senare stod jag i duschen, 30 sekunder senare hade jag bikinin på mig, 60 sekunder senare hade jag dragit på mig en klänning och flip flop-tofflor, och 10 minuter senare klev jag ner i bassängen, 30 minuter innan stängningsdags… Och vad LYCKLIG min kropp var – den fullkomligt galopperade iväg längs banan! Jag var klarvaken, pigg, och hade massor av kraft! Här var en utmaning som hette duga – att hinna simma 1000 meter innan bassängen stängde! Och jag simmade,och simmade, och simmade…. och jag klarade det… inte!! Efter 950 meter ropade de ut att bassängen stängde, och envis som jag var kastade jag mig iväg längs sista längden.. men blev stoppad av en argsint badvakt med ilsken visselpipa – Vi har stängt! Och snopet klättrade jag upp ur bassängen halvvägs, alltså efter 975 meter… subba! *grr*
Well well, en skön kväll blev det, med jordnötssmörs-och jordgubbssyltsmackor till middag framför TV:n, väldigt lite städning, väldigt lite förberedelser inför morgondagen men men… jag är helnöjd!
