… efter 6 veckor av total panik på jobbet har det ändligen lugnat ner sig, och över mig sköljer en otrolig trötthet, samtidigt som jag åter ser lite ljus i tunneln… Gå hem från jobbet och känna sig klar? Wow, det var länge sedan. Mitt mål är att ha i alla fall en sådan dag nästa vecka… och dagens mål är att se skrivbordet och göra klart alla specialärenden som gnager som bara gnager i sig energi och tankemöda.
Jobb jobb jobb, finns inget annat? Jodå, men lite åsidosatt har det varit. I helgen ska Hugo hem och jaga och jag ska ta mig tid att komma i fatt lite hemma. Jag har en massa konserter och grejer på gång som jag knappt vågat titta på när de är och vad som ska förberedas. Jag måste sy körkläder, och har en massa traderapaket som ska skickas. Snorig har jag varit i 2 månader men har inte tid att fundera på vad jag möjligtvis är allergisk mot. Träningen längtar jag efter men hinner hinner hinner inte riktigt som jag skulle vilja… Om man åtminstonde hade ngt kul mål att kämpa för, men nu känns det mest som jag springer springer springer för att inte misslyckas totalt på jobbet, för att inte komma av mig HELT med träningen, för att inte blir jagad av kronofogden.. tänk om vågskålen kunde slå över så man hade lite koll på tillvaron och kunde välja vad man vill göra av sin tid?
Jag har ett spel i mobilen där man ska slå små kaniner och hamstrar i huvudet när de tittar upp ur sina hålor. Lite så känns livet nu, man får drämma till det som dyker upp. Fast egentligen är det bara hamstrarna man ska slå, för om man slår kaninerna så får man minuspoäng. Men man ska hinna se vilka som är vilka och inte bara slå, det är det som är det svåra…