Modern

Igår läste jag ju lite i boken YCDBRALAI av Klas Hellberg, och det var särskilt en tanke ur boken som följde med mig under kvällen, och utvecklades i samtal med Hugo. Klas citerar actionhjälten (vilket ord förresten, är det sånna som bor i Rosengård? Eller är det actionhjälte min syster Julia håller på att bli, som med inspiration och handlingskraft pysande ur öronen startar företag mm…) Bruce Lee, som sade:

”Jag är inte rädd för den som har övat 10 000 sparkar,
jag är rädd för den som har övat en spark 10 000 gånger”

Åh jag ryser, den där tanken skakar om något grundläggande för mig. Plötsligt stannar tiden upp, den som jag alltid med viss ångest sett passera, och företeelser som tidigare inte varit möjliga att utveckla och bli bättre på blir plötsligt föremål för mig att ta kontroll över.

Istället för att se varje dag som unik och stressas över att den passerar, stressas över att man ska göra det bästa av den, ”fånga” den osv, så kan man se varje dag som samma som återkommer, och börja jobba på att bli riktigt bra på att ha en bra dag. Den tanken får mig på något sätt att bli MER närvarande i nuet, även om det spontant också kan kännas lite märkligt och mardrömslikt att betrakta varje dag som en repris. Men vad är tiden? Vad är att lägga dagarna i en ordning efter varandra? Sådant är ju så abstrakt, och vi måste ständigt manifestera konceptet i kalendrar och almanackor och tvtablåer och scheman kring oss för att inte tappa bort konceptet. Faktum är att vi bara kan uppleva en stund och dag i taget.

Men det var ett stickspår. Min poäng var detta med att se möjligheten till förbättring. Vi kan förkorta scenariot ”en dag” till t ex ”att laga middag”. Om man funderar på hur många middagar man behöver laga på ett år, typ flera hundra, och kanske i ett liv, tusentals, så känns det kanske övermäktigt att lära sig göra det bra (utifrån sina ideal – t ex att det ska gå snabbt, följa en diet, vara njutbart, vara ekologiskt, vara klart i tid, räcka till en matlåda eller vad det nu är…) för man ser oändliga möjligheter till framtida misslyckanden framför sig. ”Jag kanske orkar en vecka, men sen faller jag säkert tillbaka”. Om man istället ser varje middag som något man kan slipa på, den perfekta sparken, det perfekta danssteget, så känner i alla fall jag en helt annan inspiration att börja analysera processen bakom middagslagandet, och försöka förfina den.

Man kan fråga sig efter middagen vad som gick bra, vad som gick dåligt? Började jag i lagom tid? Hade jag planerat för mycket eller för lite? Föredrar jag att använda recept eller improvisera? Blir det tillräckligt mycket? För mycket? Hur mår jag efteråt? Hur länge är jag mätt? Funkar maten som matlåda? Hur blev måltiden? Hann jag njuta? Och sen är det bara att korrigera en sak i taget, tills man lärt sig vad man föredrar, och lärt sig hantera de tekniker man vill kunna. Jag vill t ex lära mig göra egen bearnaisesås, men drar mig för det ska ju vara lite svårt. Men jag inser att jag ju bara måste lära mig det en gång, och sen kan jag njuta resten av livet. Och kunde jag lägga tid och pengar på att ta 30 körlektioner så kan jag väl slösa några ägg på att lära mig göra bearnaisesås…

Jag inser att jag på sistone har tvingats börja analysera vissa saker i form av processer, även om jag inte riktigt förstått vidden av möjligheter i konceptet. De situationer jag tvingats titta närmare på är vad som vardagligt kallas ”rutiner”, nämligen Antonias mat- och sovrutiner. Även vi som är dåliga på att ha rutiner för oss själva, drabbas nog när vi får barn så småningom av begreppet ”rutiner” och tvingas börja analysera vad som funkar eller inte i olika sammanhang där barnen berörs.

Och trivs man med ordet ”rutiner” så visst, det är väl det jag syftar på angående matlagningen ovan också, att man ska utveckla sina matlagningsrutiner. Själv föredrar jag nog det lite flashigare ordet som Anthony Robbins använder, nämligen ”framgångsstrategi” 🙂

Vad ser du för nya utvecklingsmöjligheter?