Så här fin mat lagade Antonia av Playdoolera på barncaféet i Östra Skrukeby idag. Jag var tvungen att fotografera det och lova att visa det för pappa för att få med henne därifrån. Hon var trött. Och därmed började kvällens lilla äventyr.
Redan i bilen sade hon: ”Jag är trött. Jag vill sova. Ingen får väcka mig.” Och att hon var trött var ingen nyhet för mig. Vi har nämligen tagit bort hennes middagsvila, för att få fason på kvällarna, och hon somnade en stund när vi åkte ut till barncaféet, ihopvikt ”shrimpstyle” och tungt snarkandes… Gott så – hon ville alltså sova. Jag stoppade i henne två prinskorvar, gav henne pyjamasen och en ny bok från mormor och hon travade upp till sovrummet. Hugo gick upp efter en stund och konstaterade att hon hade fått av sig kläderna och skulle börja ta på sig pyjamasen.
1,5 timme senare står vi glada och förvånade i källaren och viker kläder och funderar: Sover hon? Hon måste verkligen sova!… Det vore liksom ännu märkligare om hon har hållit sig vaken och tyst så här länge.
Då hörs från översta trappsteget på källartrappen: ”Mamma och Iwan, kom upp!” Där står Antonia, i inte bara pyjamas, utan även alla sina vanliga kläder, ovanpå! Hängselbyxorna är knäppta, den ena knappen visserligen i armhålan istället för på axeln. Så – det är det hon har pysslat med i 1,5 timme..?
Kvällens lärdomar är många vad gäller sövning: Lita inte på en 2,5-åring som påstår att hon ska lägga sig själv (vad trodde vi!?), försök inte sedan söva henne på annan plats i huset för att hon ber om det (i min säng i annat rum, där jag sovit sedan Iwan föddes, vad trodde jag?!), låt henne inte ha kvar alla kläderna, det håller kvar henne i sitt ”busiga” humör (vad trodde jag?!), lägg henne inte sedan i sin egen säng och säg åt henne att ligga kvar (vad trodde jag?! …och är det någon som vet hur man får loss ett hjärta som fastnat uppe i halsgropen? Hon skrämde livet ur mig när hon kom ner i köket och glatt vrålade ”HEJ MAMMA!”) …osv osv osv… att det finns så nedrans många sätt att göra fel på, men så väldigt få att göra rätt på… det är väl rutinernas stora förbannelse, att de erbjuder så få alternativ liksom… Det om det, nu är det i alla fall tyst däruppe, Hugo gick upp för en halvtimme sedan och genomförde en ”vanlig” sövning, något vi hade kunnat göra för tre timmar sedan eftersom hon var dödstrött redan då… Jag blir så trött på mig själv! Jag skulle behöva bli lite mer stelbent och inte vara så himla naiv, kreativ och flexibel jämt..
MEn vi har en annan framgång på sovfronten – Iwan ligger här i soffan bredvid och sover sedan strax innan sju. Klockan är nu halv tio, vilket innebär att jag med god marginal skulle ha hunnit tillbaka från ett yogapass vid det här laget. Det är nämligen min nya plan A – att lämna Iwan hemma när jag yogar. Jag visste ju att han sover typ 3-timmarspass från klockan 18 på kvällen, men jag har inte kollat klockan exakt. Han behöver sova mellan 19 och 21 för att jag ska kunna sticka på yoga utan honom. Och chansen att han gör det är mycket större, än att han ska kunna sova gott i yogalokalen, efter att ha transporterats i bil och flyttats till vagn… Det är en sak att somna gott hemma, en annan att klara av att somna om 2-3 gånger under förflyttning. Nu skall bara detta koncept kompletteras med utpumpning av mjölk, så att Hugo kan hantera eventuella kriser. Imorgon ska jag köpa nya dinappar på apoteket till nappflaskorna.
