Nu tänker jag helt ocensurerat bjuda er på min förlossningsberättelse. En del kanske tycker det är något väldigt personligt att lägga ut på en blogg så här, och för många är det säkert svårt och känsligt att prata om sin förlossning en lång tid efter att den varit. Själv tycker jag att det var en fantastisk upplevelse och jag har pratat massor om den med Hugo senaste dagarna, och har lusläst journalen med alla detaljer. Om ni tycker det känns obekvämt att läsa historien så hoppa bara över det…
Diskussionerna och tankarna kommer dock fortsätta länge till, då den berör så mycket inom mig. T ex påverkar den ju enormt mycket vad jag känner att min kropp är kapabel till. Jag som alltid haft svårt att acceptera min längd och mina kurvor och alltid mer fokuserat på utseende än på funktion, har nu fått ett helt annat förtroende för vad min kropp kan åstadkomma och känner bara ”Triathlon nästa!” Jaja, jag återkommer som sagt säkert med mer tankar, här kommer nu förlossningsberättelsen:
Den 2:a oktober 2008 blev alltså datumet för dagen som blev ”the end of life as we knew it”.
Äventyret började 03:00 med att jag inte kunde sova på grund av smärta i rygg och mage. Sedan följde 10 timmars värkarbete hemma, värkar som jag nu i efterhand inte alls kan minnas hur de kändes, då de fallit lite i glömska bakom allt som hände senare… Vid 13:20 blev vi inskrivna på BB, fortfarande vid gott mod. Den första undersökningen visade att jag bara var öppen 1,5 cm, precis som jag varit sedan måndagen!
Jag blev observerad i ett par timmar för att se om värkarna skulle tillta tillfredställande. Vid 15:20 tyckte de fortfarande att värkarna var för svaga, och kopplade en skalpelektrod till bebbens huvud för att sedan kunna sätta igång med värkstimulerande dropp. När barnmorskan satte elektroden (en liten nål som man sätter in under huden på bebbens huvud, och sedan med en sladd kan koppla till apparater utanför…) så gick vattnet, som jag redan trodde hade gått… Så jag blev i princip utsatt för igångsättningsmetoden hinnsprängning, att man tar hål på fosterhinnan. Eftersom detta hände så fick jag ännu en timme utan dropp för att se om värkarbetet nu skulle tillta. Resan hade alltså knappt börjat, men värkarna tilltog och jag hanterade dem med gott mod med TNS-apparaten, andning och några akupunkturnålar i öron och händer. Jag lyckades till och med slumra mellan värkarna.
Vid 17.15 kopplades värkstimulerande dropp in. Tanken var att jag skulle ha det tills jag var öppen 4 cm, och sedan skulle det kopplas bort för att återigen se om kroppen tog över själv. Det var ok med droppet till en början men snart kände jag att jag aldrig lyckades hantera värkarna. När man får värkstimulerande dropp kommer värkarna inte lika gradvis, utan mer plötsligt, och jag fick panik över att aldrig kunna gå in i värkarna med kontroll och avslappning. Jag fick akupunktur på magen, kvaddlar på ryggen och använde lustgas under några timmar också, men kände på det hela att det bara gick utför…
Vid 19:15 blev jag undersökt igen och hade inte öppnat mig något mer! Då dök jag ner på botten. Senaste fyra timmarna hade varit ett evigt ohanterligt helvete. Krafterna bara tröt och det hade inte ens gett något resultat! Jag trodde aldrig jag skulle komma levande ur det hela, och kände på något plan att jag bara gav upp. Men i denna uppgivenhet fick jag ändå en ny kraft att kämpa. Jag kände mig tvungen att bara fokusera på nuet och inte tänka på hur länge det hade hållit på eller försöka hoppas på att det snart skulle ta slut… Det enda jag kände funkade var att med viljekraft försöka uppnå avslappning, så lustgasen fick sparken och jag bara överlevde sekund för sekund, kämpade kämpade…
Vid niotiden, när jag kämpat två timmar till, var det bytesskift. Jag blev undersökt av den nya personalen och hade plötsligt öppnat mig till 5 cm! Fantastiskt! Men jag var trött. Så vi kom fram till att en ryggmärgsbedövning vore det bästa nu, så jag fick vila från smärtan under det resterande öppningarbetet, som visserligen kunde avstanna lite, men jag hade inget val kände jag. (Nu i efterhand inser jag att löftet att slippa droppen efter att jag öppnat mig 4 centimeter inte nämndes igen…)
Personalen började förbereda för bedövningen, och jag fick i uppdrag att gå upp och kissa. Jag hade ganska täta värkar och det kändes oerhört kämpigt att komma ur sängen. Så fort jag kommit upp i halvsittande så kände jag att jag skulle bajsa på mig om jag rörde mig mer. Jag argumenterade ett tag med undersköterskan om att få något att skita i, då det kändes lite onödigt att bajsa ner säng och allt… Men det var såååå ok sade hon, de kunde städa undan det… Ja men för helsike, jag tyckte det var liiite onödigt att skapa merarbete för oss alla och dessutom skita ner mig och Hugo… Till slut fick jag ett bäcken och hann sen i alla fall till toaletten. Men kissa kunde jag inte, det var fullständigt omöjligt att slappna av och när jag satt där på toaletten så ”ändrade värkarna karaktär” som jag läst om så många gånger i förlossningsberättelser. Jag vågade inte säga det jag trodde, att jag hade börjat få krystvärkar, men jag informerade personalen ödmjukt om att â€nu trycker det på utav bara helsike bakåtâ€.
Jag ska försöka förklara skillnaden i värkarna. De värkar jag hade under latensfasen, när man öppnar sig, vilket kan ta 1-3 dagar, var en smärta som i en jämn våg blev starkare och starkare, och sen svagare och svagare (förutom när jag fick dropp då för då började de på topp och blev bara svagare…) Smärtan i dem började som molvärk, blev senare som ryggskott, och var under sista timmarna en brännande smärta i hela nedre ryggen, magen och höfterna – ungefär som när ens bäcken blir krossat under ett lastbilshjul om ni kan tänka er det… det bara brände i varenda cell och molekyl i hela höftpartiet.
De nya värkarna, krystvärkarna, var inte så en enda våg, utan som en serie av sammandragningar i livmodern, ungefär lika starka. Jag kände hur kroppen laddade upp och så kom kraften, som sammandragningen i arslet när man är skitnödig ungefär, fast 100 gånger starkare och i hela magen och i flera pulser, 5-8 gånger typ, och sen försvann de. Alltså ingen upp- eller nedtrappning, utan bara ett antal pulser, och sen vila.
Ja, nu har jag gått händelserna i förväg…
Jag tog mig tillbaka till sängen, blev undersökt och var helt öppen, 10 cm. Ryggmärgsbedövningen var det bara att glömma. Klockan var 22:23 när jag kommit på plats i sängen igen, och en timme senare var hon ute.
Den timmen var det häftigaste jag varit med om. ”Jag” gjorde ingenting, det ”jag” som är mitt intellekt, min vilja, mina val. Det låter klyschigt, men hela jobbet gjordes av min livmoder, en kraft som var helt bortom min kontroll, som hulkningarna när man kräks typ. Hugo kunde inte begripa mina plötsliga sinnesförändringar, för mellan värkarna var jag helt vanlig – närvarande, lugn – om än lite rädd, och pratsam – men under värkarna vrålade jag konstant som ett vilddjur och min kropp levde helt sitt eget liv. Hugo försökte, som han så underbart gjort under hela förlossningen, att fråga om jag verkligen låg bekvämt, om jag behövde något osv, men för mig var det verkligen skit samma. Jag var bara en av åskådarna, inga omständigheter kunde göra varken till eller från. Vår lilla kärlek föddes av min kropp och min livmoder. Nu förstår jag vad de menade på profylaxkursen när de sade att ”vi litar på era livmödrar”.
Hugo och jag har pratat massor om förlossningen och det har varit riktigt nyttigt att älta den, både praktiska detaljer, när gjorde vem vad, vad sade barnmorskorna osv, och känslorna och tankarna vi hade under förlossningen.
Några av de insikter jag fått under vår bearbetning är:
Min ”helvetesfas” som kändes evig var ändå bara 6 timmar. Det kändes som ett dygn. Det svåra var att inte se slutet. När jag nådde botten så sprutade tårarna och jag vrålade ”jag kommer aaaaldrig härifrån”… Den bästa lindringen var när Hugo och personalen (på min begäran) kom med positiva tillrop och uppmuntrande kommentarer, och när Hugo berättade om saker vi skulle göra med vårt barn. En historia jag minns är hur vi var ute vid sommarstugan i Stockholms skärgård, och går ut i skogen för att plocka blåbär. Först äter vi en massa smultron på vägen ut i skogen genom parken på baksidan av huset, och när vi kommer till blåbären så stoppar vi dem direkt i munnen också så inga bär hamnade i hinken vi hade med oss : ).
Delar av våra förberedelser kändes helt förkastliga när det kom till kritan. Man vill ju inte sitta hemma och måla upp en massa skräckscenarier när man skriver förlossningsplan, men det hade varit bra att veta om det finns någon chans i h-vete att hantera värkar med dyktekniken när man har värkstimulerande dropp. Jag skulle inte tro det, det är ju en teknik för väldigt â€naturliga†förlossningar. Synd att inte personalen kunde påpekat detta under förlossningen, det är något jag insett efteråt.
Något i vårt förlossningsbrev jag är glad att jag skrev var att jag ville ha mycket lugn och ro och dämpad belysning, och att vi ville vara så mycket som möjligt i fred efter förlossningen. Det anpassade de sig efter och jag födde med bara barnmorskans lampa tänd över underlivet, och en svag vägglampa. Direkt efter förlossningen satte vi på en skiva med underbar cellomusik och det tog oss fyra timmar att fika och duscha, så vi tog det riktigt lugnt.
Det var det hela!
