Två dagar hann Tona gå hos dagmamman efter förra veckans magåkomma, innan hon i onsdags vaknade med feber och halsont. Hon var rätt pigg igår fm, men sen varken åt eller drack hon från lunch och resten av dagen. Dessutom kräktes hon inatt. Idag har hon dock bättre energi, aptit och temperatur. Och humöret är bra, som alltid. Hon suckar medlidsamt och säger ”Lilla Antonia, mamma ta hand om lilla Antonia”. Så det blev ingen begravning för min del idag. Utan en förmiddag med pyssel. Idag har vi klätt tändsticksaskar i fina papper – jag i tapetprover och Antonia med bilder ur hennes tidning från bokklubben Barnposten. Så lägg märke till våra fina askar när ni hälsar på, de lär vara med ett tag…
På måndag ska jag ut till Skrukeby och binda kransar i enris att ha på dörren. Mys! Det börjar med gröt, skinkmacka och glögg och sen pyssel med folk från bygden.
Helgen blir lugn och välgörande. Kanske att vi kör iväg trädgårdsavfallet, men annars blir det småpyssel hemma och kanske en sväng till Magasinet, det var länge sedan.
Nu har jag just ätit lunch och sövt Antonia i min famn, så jag ska lägga ifrån mig henne och göra lite nytta. Vi håller på att flytta om lite i förvaringen – bebiskläder ska ner en våning, kontorsmaterial ska upp en våning, handdukar ska upp två våningar, så det blir till att springa i trappor.
Antonia vill att jag ska ha rosett i håret.
Antonia vill också ha rosett i håret, och runt örat, och vara med på bild.
Man måste koncentrera sig om man ska fastna på bild…
På torsdag är det dags för begravning igen, denna gång för vår bekant Carina, som vi fick en kort men omvälvande bekantskap med. Vi träffade henne i samband med att vi flyttade till Törnevalla i våras, och för några veckor sedan gick hon bort pga en massa hjärnblödningar hon fick till följd av en ganska odramatisk bilolycka. Det är ofattbart hur fort livet kan förändras eller rent av ta slut. Och tja, när man tänker efter, vem får någonsin tid att förebereda sig på t ex att man drabbats av en allvarlig sjukdom eller förlorat en anhörig i en olycka eller sjukdom. Det ligger i sakens natur att det är oväntat…
Carina var en person som var mycket av allt – lika stark som hon var svag, lika envis som osäker, lika ödmjuk som besserwisser, lika känslig som burdus, lika erfaren som nybörjare… Att hon bytte kön från man till kvinna för bara några år sedan är det första man lade märke till när man träffade henne, men jag överdriver inte när jag säger att könskorrigeringen bara inom några minuter kändes som en mindre del av hennes identitet och personlighet. Carina var även en erfaren bilskolelärarinna (för både bil och lastbil), nämndeman i tingsrätten, god man hos överförmyndarenheten, ungdomsledare i scoutkåren, volontär i Missionskyrkans Second handbutik Magasinet i Linghem, lärare, föreläsare, militär, keramiker, ja jag vet nog inte allt…
Carina var oerhört förtjust i barn, och blev så lycklig när hon vann Antonias förtroende och gillande. Carinas största längtan och dröm var att flytta ut på landet och att träffa kärleken, och det gör mig ont att hon inte hann nå de drömmarna i detta liv. Jag tror och hoppas att hon har det bra nu, och ser fram emot att delta i begravningen och få träffa några av alla de vänner hon hade i livet.
Jag läste i Magdalena Ribbings frågespalt om ett par som ”vill ge sina framtida barn en genusmedveten uppfostran och i mesta möjliga mån undvika att sortera in barnen in bestämda fack utifrån deras kön genom fysiska attribut som kläder och leksaker med mera.” Deras frågeställning handlade om huruvida man får ställa krav på vänner och släktingar att köpa presenter som går i linje med deras ambitioner, dvs undvika att köpa Barbie till tjejen och bilar till pojken, och går att läsa här.
Deras tankar ger för mig uttryck för ambition och omtanke, men för mig saknas några pusselbitar i det Oh! så vanliga resonemanget.
För det första: vad är könsspecifika leksaker? Vad är könsneutrala? Är målet att barnen ska ges leksaker som är specifika för motsatta könet? (spis till pojken, bilar till flickan) eller att barnen ska få bara ”neutrala” leksaker, så som bollar, kritor, instrument…?
För det andra: vad är egentligen problemet med ”könsspecifika leksaker”? Är inte problemet att, vare sig det är sonen eller dottern som ställer sig vid leksaksspisen, så är det mamma/mormor/mattanten/dagmamman/Bamses farmor de härmar? Och oavsett om det är dottern eller sonen som låtsas mecka med bilen, så är det pappa/farfar/Skalman/Uppfinnar-Jocke de härmar? Problemet är ju fortfarande hur det ser ut i den riktiga världen, och att undvika att ge barnen leksaker med vilka de kan härma sina förldrar och förebilder, är ju bara ett sätt för föräldrarna att regissera barnen att spela upp en liten drömvärld i sitt lekrum. Har det verkligen avsedd effekt?
Som mamma till en dotter med oerhört god fantasi kan jag dessutom meddela paret i frågespalten (som ännu inte hade egna barn) att det finns en risk att barnen struntar i vad leksaker är av fabrikanten avsedda att föreställa, och därmed har barnen allt de vill ha…
Dessutom tror, och upplever jag, att det är viktigt för barn just att få härma sina föräldrar. Kanske leker de mer fantasifulla lekar när de blir äldre, men Antonia gör nästan inget annat än härmar oss – lagar mat, lagar stolar, möblerar om, bäddar ner dockor, ammar, byter blöja, vattnar blommor, bakar kakor, läser böcker. (På sistone när hon har lagat mat på rummet går hon runt och vrålar ”Nu blir det mat killar! Nu blir det mat killar!” vilket hon uppenbart snott från sin dagmamma…) Ännu hellre är hon med oss och hjälper till på riktigt – DET tror jag är en av de viktigaste sakerna att fokusera på i barnuppfostran – att låta barnen vara med och spela en roll på riktigt i familjelivet och hushållsarbetet. Hon hjälper gärna till när vi lagar mat, och vänder gärna på sysslor så hon tröstar oss, matar oss, tar på oss strumpor osv… Det är tror jag den största källan till självförtroende och självkänsla för ett barn. Att frånta dem den möjligheten, eller att inte visa dem uppskattning för det de gör, utan föra över sina egna värderingar om hushållsarbete som ett ”nödvändigt ont” är att skapa problem…
…och är det inte just det vi gör, när vi skamset genomför våra hushållssysslor helt enligt gamla cementerade könsroller, och sen försöker tysta ner hela problemet genom att inte ge barnen dockor och bilar?
Är det inte ett tungt ok för barnen att bära, att de ska rätta till alla våra egna fel och brister i könsfrågan, helt utan förebilder?
Nu är vi över på andra sidan begravningshelgen, och det känns skönt. Det är en nyttig känslomässig resa att påminnas om döden, och det ger tillvaron och tankarna en fräsch krispighet och klarhet som matchar novembervädrets frostbeklädda gräsmattor och bländande låga sol. Nu blickar vi framåt mot Stockholmshelg med nöje och kalas, körkonserter, julfirande i sällskap av en massa mysiga släktingar, och sist, och minst, men med störst betydelse dock, förlossning och vårt nya liv som en lite större familj.
Jag fortsatte grubbla över bristen på öppen diskussion kring barnuppfostran, och kom under kvällen att tänka på ett intressant radioprogram jag hörde för några år sedan. Det var en barnpsykolog som blev intervjuad (Malin Alfvén?) och hon berättade om hur synen på barn och barnuppfostran ändrats mycket under senaste årtiondena. Förr (jag vågar inte sätta årtionde för jag minns inte) så skyllde föräldrarna alla problem på barnet. ”Vad är det för fel på honom/henne” var frågan man ställde till barnpsykologen om man sökte hjälp. Nu är frågan snarare ”Vad har vi gjort för fel?”. Föräldrar idag ser ett mycket större eget ansvar i hur barnen mår, och här kommer min poäng – det är naturligtvis därför det blivit svårare att prata om barnuppfostran! Det har blivit ett mycket känsligare och personligare ämne.
Inlägg i debatten välkomnas! Om ni tycker kommentarsfunktionen är krånglig så maila på helena snabel-a ilke.se så kan jag lägga upp inlägget här sen..
Här får ni en till liten film med lilla fröken bus.
Idag har vi varit på barnklädesloppis på förmiddagen. Det var en lyckad shoppingtur, även om jag hade hoppats hitta ännu mer. För 250 kr fick vi dock med oss hem:
2 underställ
1 tunn jacka
1 fleecekrage
1 par jättefina hängseljeans – för en gångs skull lagom smala för Antonia (de flesta byxor är för korta och breda..)
1 par plyschbyxor
1 par fodrade vindbyxor
1 par tjocka vantar
1 body från PoP
1 set med kofta och kjol från PoP
Glad man blir! Loppisen hålls ett par gånger per år och arrangeras av några mammor, och man kan lämna in grejer till försäljning också.
Antonia kommenterade tillställningen som följer: ”Vad många! En två tre fyra! Det är trångt! Jag får inte plats.”
Jag kan tillägga att det blev varmt…
Nu sover Antonia i vagnen men jag ska rulla över henne till en granne på fika och, om hon vaknar, lek.
Hugo springer Lidingöloppet idag, så skicka honom en tanke nu under eftermiddagen.
Själv mår jag i stort sett bra, är lite tröttare än vanligt, och är både superhungrig och helt osugen samtidigt, vilket resulterar i att jag är… superhungrig…
Bebisen är det full rulle på, mycket mer rörelse än det var på Antonia, så det kanske blir en mindre eftertänksam och mer busig bebis, vi får se 🙂
Idag har jag varit hemma med Antonia, som har hostat och haft feber två nätter i rad, men är ok på dagarna. Idag verkade hon lite sämre på morgonen, så jag valde att stanna hemma, men hon har varit rätt pigg idag också, och inget snor eller host eller något, så det kändes lite onödigt först… Men så har jag ändå använt dagen väldigt bra, genom att jag har städat Antonias rum, i plural. Hur många 2-åringar har två lekrum? Vet inte hur det blev så… Eller jo, vi började ha ett där uppe, och sen kände vi att det var lika bra att ha en ordentlig lekvrå här nere också, eftersom det är här vi är mest. Och eftersom vi inte har några andra planer för rummet där uppe så… har hon två rum. Jag har sprungit som en tätting i trappan idag för att få var sak på rätt våning.
I rummet där nere har hon spisen, alla köksprylar och alla dockprylar. Där uppe har hon alla böcker, alla bilar och alla andra leksaker, så som kassaapparat, klossar, småfigurer av olika slag… Det blev riktigt bra, och jag tror det kan stimulera henne att leka med olika saker lite mer, om hon inte har tillgång till allting överallt. Just nu lagar hon bara mat, vare sig man är ute eller inne, uppe eller nere… Lite mer läsning har det blivit sedan vi skaffade bättre sängbord och sänglampor, och mer docklek kommer det bli efter födelsedagen, då hon kommer få barnstol (till matbordet), barnvagn, säng och soffgrupp för dockor. Jag funderade på att skaffa en gunga inomhus också, men det får kanske vänta till jul.
Så – nu ska jag städa färdigt innan knyttet vaknar igen.
