Jo men visst, jag har ett liv också, inte bara ett körkort, så här kommer lite bilder och så från helgen…
I helgen var vi hos Hugos föräldrar för att fira att Ing-Marie fyllt år. Dessutom jagade Hugo (och sköt ett) vildsvin i lördags medan jag och Ing-Marie shoppade loss på Östgötaslätten… Vårt mål var Boxholm och butiken ”Vänner emellan” som säljer snygga linnekläder från Lettland och har en stor loppis, men de hade plötsligt ändrat sina öppettider och hade inte öppet på lördagar längre. Så vi styrde kosan mot Mjölby istället. På vägen dit stannade vi till vid en gårdsbutik, som hade jättefina inredningsprylar. Jag som mest shoppar på loppis blev tokförtjust i dels två glaslådor, och dels en tvålkopp, som alla åkte med hem. Väl i Mjölby gick vi grundligt igenom 3 klädbutiker, och jag köpte två tunikor och ett långt linne, varav den ena tunikan även köptes i storlek Antonia, så vi kan matcha varandra i sommar… Den var en present från Ing-Marie, liksom en till outfit vi hittade i en barnbutik – ett par byxor, en kofta och en tröja med en on/off-knapp på. Men knappen verkar inte funka riktigt, har försökt stänga av Antonia flera gånger…
Antonia spexar loss på bordet efter födelsedagsmiddagen…
…och bjuder på ett stort smile…
…riktat till födelsedagsbarnet! (Hm, hur länge är man födelsedags”barn” på sin födelsedag? Vad blir man sen?)
Antonia provar sig igenom en kasse barnkläder från 90-talet som donerats av vänlig bekant. Här en läcker basker i turkos bomull.
Här ser vi även en urläcker sommarbody i blått, rött, gult, grönt, vitt…
Jo men visst, tänderna växer med full fart och behöver regelbundet gnuggas mot något…
Jag gjorde det! Jag klarade det! Vad? Körkortet?!?! Jag fattar ingenting… sade han att…jag klarade det? Vad sade han egentligen? Att jag klarade det? Klarade jag det helt, eller bara lite? Jag kanske får ett yttepyttelitet körkort? Eller ett körkort för trampcykel? Eller vad menar han, för bil? Cykelkörkort kanske? Bebiskörkort? Hundkörkort? Bilkörkort?
Jag fattar inget, men hur som helst så verkar körskolan inte vilja ha mer med mig att göra, och någon mer uppkörning behöver jag tydligen inte heller boka, och övningskörningskylten ska jag visst inte använda mer och… och… ja så sa de något om något kort som skulle komma på posten i slutet av veckan.. Någon som vet vad det kan vara för kort? Patientkort? Tandkort? Bibliotekskort?…
Ja, nu är det dags igen, att köra upp. Om 24 timmar cyklar jag hemifrån för att ha en timmes körlektion innan uppkörningen, och sen är det uppkörning kl 14.45. Det är så det är. Och det är ingen stor grej, faktiskt. Det är inte aids, HIV, missfall, barnmisshandel, avrättning, böldpest, massvält, trafficking, det är bara ett litet försök att få ett litet kort som tillåter mig att köra bil utan Hugo vid min sida. Så varför nämner jag ens alla dessa hemskheter? Jo, för jag är så jävla rädd, så emellanåt känns det som att jag ska till min egen avrättning imorgon. Efter tre misslyckanden så är jag ganska så skakis nu, och eftersom det är just nervositeten som har gjort att jag inte lyckats tidigare, så blir jag nervös av att vara nervös, och jag blir nervösare, och nervösare, och nervösare tills jag till slut ligger i sängen och stirrar ut i mörkret och mår illa av nervositet, när jag försöker somna men inte kan släppa tankarna på måndagen…
Men så skärper jag mig, och påminner mig om, att jag KAN köra bil, jag är bara inte så bra på att köra upp!.. Så länge jag har den inställningen, att jag faktiskt KAN, så går det sååå mycket bättre att köra, och jag kan andas igen… Men så blir jag nervös för att vara nervös och… summa summarum tar det något oerhört på krafterna att hålla på så här, och trots att jag försöker avdramatisera uppkörningen så vet jag kl 15.30 imorgon kommer vara antingen helt förtvivlad och lamslagen eller helt sjukt lycklig! Pust! Jag är sååå trött på anspänningen! Om det inte går vägen imorgon så tar jag paus från körningen ett tag och försöker igen i höst (vilket innebär att jag måste skriva om teoriprovet för tredje gången…). Men jag ORKAR faktiskt inte lägga energi på detta mer! Jag vill träna, gosa med Antonia, promenera, träffa nya och gamla vänner, möta våren, ta tag i andra surdegar, bara vara!
J*vlar vad trött jag är på detta!!!! Det tar verkligen all min energi, och jag känner mig som en spillra av mig själv emellanåt… Och det vore lite lättare att hitta tillbaka, om jag hade det där kortet i plånboken, men som sagt, även om jag inte får det så måste jag försöka fokusera på något annat ett tag sen… Vilket jäkla trauma det här har blivit! Jag skriver om det för att ta fram trollen lite i ljuset, och kanske få lite kommentarer från er om att inte vara så jävla dramatisk… Så varsågoda, en pik eller en örfil är välkommet, så kanske jag vaknar till och skärper mig imorgon.. Eller några värmande peppande ord?
Hej! Det blev ett lite hastigt ihopslängt inlägg igår, men det var för att jag ville dela med mig av den roliga filmen där Antonia upptäcker nya röstlägen. Jag tänker faktiskt redan bjuda på en till, där hon använder ett nytt favoritljud. Det är så lustigt, för ett par dagar sedan lät hon ingenting, och nu plötsligt håller hon låda konstant, sedan söndag eftermiddag ungefär… 🙂 Det måste vara häftigt att plötsligt få ett nytt kommunikationsmedel, och skapa ljud ur sin kropp som man inte hört förut… Här är en snutt jag filmade nyss innan hon somnade i gästsängen här i arbetsrummet:
Senaste dagarna har vi mest slappat och snorat. Idag hoppade vi över babycaféet i Tannefors kyrka, trots att vi gärna hade gått, och sov till elva istället. Urtråkigt att vara sjuk, jag hade ju kommit igång så fint med styrketräningen och är jättepeppad att fortsätta! Jag har kört 6 av 10 ggr på introduktionsprogrammet jag kör, och sen är det dags för 6 veckors styrketräning med fokus på förbränning. Och förhoppningsvis lite yogapass och annat kul med Anki som sällskap. Sen i slutet av mars drar jag igång med löpträning 3 ggr/vecka enligt ett schema från marathon.se. Det är upplagt för att man ska klara av att springa Tjejmilen i augusti i ett behagligt tempo. Vi får se hur det går, är oroad för knäsmärtor men det kanske ger sig med styrketräningen…
I slutet av förra veckan (tors-fre) gjorde jag och Antonia vårt första äventyr på egen hand. Vi tog tåget till Örebro för att hälsa på Johanna! Det var ett riktigt trevligt besök, men jag kan säga att det var nyttigt att börja med en lite kortare sträcka och ett bekvämt resmål, för Antonia fick för sig att inte äta under fredagen, så jag var ganska uppstressad när vi skulle hemåt. Och då lyckades vi dessutom missa tåget och fick vänta ett par timmar på stationen, och Antonia passade på att bajsa och jag lyckades tjata in oss på personaltoaletten eftersom den andra inte funkade… Svettigt! Men sen sov hon som en gris hela vägen, och jag lyckades promenera ihop 5000 steg på perrongerna vid tågbyten.
Antonia tuggar på sin tuggfjäril på Johannas köksbord.
januari 18th, 2009 § Kommentarer inaktiverade för Seg söndag § permalink
Jo, jag hakade på Antonia så gott jag kunde igår och lade mig vid nio. Men hon, hon somnade för natten vid 19… Har hon gått in i en 22-timmarsrytm? Det kan bli spännande! Nu ligger hon på skötbordet och vrålar och hojtar av lycka medan pappa byter blöja på henne. Hon är så ruskigt go nu! Hon har lagt på sig lite mer och har fått mjukare kinder och underbart gosiga Karl-Alfred-underarmar med korviga små handleder. Hon är nästan alltid glad, och är hon inte det så skriker hon förargat åt oss för att få uppmärksamhet och hjälp att stå upp eller komma åt en leksak.
Ja, jag somnade redan vid 22 igår. Vet inte varför jag var så himla trött men har unnat mig att sova så mycket jag vill i samband med att jag börjat träna, så jag inte drar på mig någon förkylning. Det är annars en klassiker när jag börjar träna, eller ens tänker på att börja träna. Men nu har jag klarat mig *knack knack, ta i trä*
Vad pysslar Antonia med annars om dagarna då? Tja, senaste veckan har hon börjat att lite tydligare signalera om hon vill till mig när hon är i någon annans famn. Då sträcker hon ut händerna lite, faller lite framåt, mot mig, och gapar stort om hon är hungrig samtidigt. Sedan 2-3 veckor hjälper hon tydligt till när man ska lyfta henne ur sängen, genom lyfta överkroppen. Vi försöker ha henne liggandes på mage oftare, så hon ska lära sig krypa, men än så länge kommer hon ingen vart. Hon har råkat ramla över från mage till rygg några gånger men det är nog inget hon gör med flit. Hon har dessutom lyckats snurra ett varv genom att dra sig runt med händerna, men fötterna kommer hon ingen vart med trots att de sparkar och sparkar och sparkar…
Hon väger 6,5 kg nu och är 65 cm lång. Så strax innan 3-månadersdagen växte hon ur sin första garderob definitivt, den i storlek 56. Nu har hon kläder i storlekar mellan 62 till 72.
Hon ler ofta och hostar till lite när hon är extra glad, men något riktigt skratt har hon inte fått igång ännu. Jag har fått henne att gurgla till 6-7 gånger, senast när jag pussade på hennes händer, och en gång när vi lekte tittut, men som sagt, det är bara några få gånger.
Amningen rullar på utan problem, och det är kul att se hur hon blir allt mer medveten om att tutten innebär mat. Hon låter som en liten blåsbälg när hon med liv och lust hugger in, ofta med ett ordentligt *aj* grepp om huden på bröstet. Hon har även blivit gosigare och somnar gärna med huvudet mot mitt bröst eller mot min panna. Sååå mysigt, och då måååste jag ju bara ligga kvar och ta en powernap varje gång jag ammar… Nu blir det dock inget av med det *ammar* för Hugo tänker släpa ut mig på en söndagspromenad så snart han kört igång tvättmaskinen, och det är väl en strålande idé, just eftersom det tar emot så mycket… Och just det, om Antonia inte vill sova efter amningen så signalerar hon väldigt tydligt att hon är klar genom att sätta sig upp, villket hon gjorde nu…
…det är väl hög tid att komma igång med bloggandet igen! När jag kommer av mig så här så vet jag inte riktigt vart jag ska börja, men det är väl bara att hugga någonstans.
Senaste månaden har varit fylld av intensiv aktivitet. Jul- och nyårshelgen har ju passerat, och det har väl inneburit en del flängande för många. Vi hann med några dagar i Påskallavik hos farfar, några dagar hos Hugos föräldrar på Borg och sen några dagar över nyår i Uppsala. Alla tre resorna gav en massa härliga möten med släkt och vänner, och vi känner oss väldigt nöjda med hur vi lade upp julledigheten. Dock har jag känt att jag varit lite dålig på att hushålla med min energi, och slits lätt mellan alla andras behov och önskningar… Addera lite existensiella funderingar på det, som dykt upp efter förlossningen, och ett besök hos Kvinnohälsans kurator satt fint i måndags. Vi pratade lite om grubblerier och nedstämdhet, och jag fick i uppgift dels att göra lite Mindfullnessövningar, att öva upp min närvaro, så jag har ett redskap att ta till när alla energi samlas i kringelkrokiga tankar mellan öronen, och dels ska jag skriva ner vad jag verkligen tänker och känner när jag är i olika sinnesstämningar, både jobbiga och bra, så vi kan rota lite närmare i vad som tynger mig och vad som får mig att må bra. Så otroligt lyxigt det är att man kan få den här hjälpen i Sverige, vi mammor (och våra barn) tas väldigt väl om hand…
För att höja både det fysiska och det psykiska välmåendet så har jag börjat träna styrketräning efter nyår. Det var rasande motigt de första gångerna, men nu, efter 10 dagar och 5 träningspass, börjar jag komma in i rutinen och känna av effekterna, så det blir lättare och lättare. Jag har ett schysst utgångsläge, för jag väger lika mycket som innan graviditeten – men av den vikten har jag 0,5 kilo mer muskler än innan, så jag är till och med i aningens bättre form än innan. Så jag är väldigt motiverad att träna nu, särskilt då jag ska klara av att springa en mil i augusti… Jag följer ett program jag hittat på Stadiums hemsida. Det är ett schema som sträcker sig över ett år med olika träningsfaser och viloperioder. Jag tycker om att ha ett mer långsiktigt schema, och det finns bra förklaringar på varför man lägger upp styrketräningen på olika sätt för att öka förbränning, bygga muskler eller öka styrkan. Rekommenderar, både för nybörjare och er som redan håller på med styrketräning sen tidigare.
Idag har vi haft vänner här på lunch. Det var himla trevligt men nu är vi rätt så slaka. Hugo har just somnat i gästsängen bakom mig och Antonia sitter i mitt knä och bökar runt lite sömnigt. Så kvällen blir lugn, lite pyssel i arbetsrummet och sen film och sömn. Antonia har plötsligt börjat somna för natten kl 21 istället för kl 23, så det är bara att tacka och haka på.
Ja, det var ett tag sedan jag skrev något om Antonia och mammatillvaron, men det liksom flyter på. Antonia har blivit en självklar del av tillvaron, och är inte det som kräver mest fokus. Alltså, naturligtvis fokuserar jag på henne, men hon signalerar ju själv vad hon behöver – mat, umgänge, sömn, blöjbyte – och kräver på så viss inte så mycket tankeansträngning. Men så får man väl inte slappa till heller. Ett nybörjarmisstag i den här branschen är väl att man hela tiden vill tro att man har ”koll på läget”, men så springer de små liven iväg och UTVECKLAS och man svansar efter som bakom skenande hästar och slår i böcker, Googlar, frågar runt: Vad håller hon på med nu? Vad behöver hon nu?, fortfarande med inbillningen att man har koll ändå… Men så är jag också bara människa och nybörjarförälder, så det är väl så här det är… och jag som har skällt på mina föräldrar om att de ”någon gång kunde läsa en bok om barnpsykologi!”, nu har jag själv knappt tittat i en bok om barn sedan förlossningen…Â Hm, ska fundera lite på det där…
Igår hade jag körlektion (igen) och sen åt vi lunch på Stadsmissionens café. Jag kan verkligen rekommendera det! Det är ett fantastiskt litet ställe i fd Metodist/Emanuelskyrkan bakom Åhlens, precis vad jag saknat i Linköping – ett café med gamla soffor, porslin, underbar vegetarisk mat (om än lite proteinfattig) och fantastiska hembakade kakor. De eftersöker volontärer bland annat till bakning, funderar på att ställa upp. Jag älskar ju att baka men mår inte bra av att äta upp allt… Igår åt jag rotsellerisoppa med ekologisk potatis och rödbetschips och en grov smörgås med grön tapenad till. Efterrätt blev en kopp kaffe och en snickerskaka. Nästa gång ska jag testa 50-talskakan ”Jitterbuggare” som jag fick syn på när jag betalade. Personalen är underbart trevlig och miljön är så cool – man sitter i en kyrksal helt enkelt – köket är bakom altartavlan och kassan är där altaret ska stå! Påminn mig när ni hälsar på så går vi dit och hänger lite!
Idag har vi haft besök av Ally och Björn. Antonia satt förvånat och betraktade Ally (11 månader) som röjde runt bland hennes leksaker. Resten av dagen har vi slappat och har nyss tittat på Let´s Dance. Min röst ligger definitivt på Morgan!
Hoppas ni får en bra helg och att Amanda får ett trevligt 3-årskalas imorgon!
…Hugge är sjuk, jag är trött, och Antonia är glad och lycklig som vanligt. Det närmar sig julafton, Hugge fick sin dos av julshoppinghysterih-vete ute i Tornby idag, och jag gick in till centrum och fick min… Imorgon bitti åker vi till farfar i Påskallavik. Där hänger vi med farfar, faster Maggan, Torsten, kusin Katarina samt pappa Lennart och syster Stina fram til julaftonsmorgon. Då far vi upp till Hugos föräldrar på Borg och firar julafton där med Hugos föräldrar, bror och farmor. Sen till nyår bär det av till Uppsala för att fira minijul med mina resterande syskon, samt mamma… Jag gissar att vi inte är de enda som känner sig splittrade i juletid, och tillbringar en del tid i bilen och i gästsängar.. men men, så är det om man har många man tycker om och vill träffa… Jag bjuder på några Antonia bilder tills nästa gång jag får tid att blogga.
Lilla skruttan är världens snällaste när vi åker bil, mamma får till och med övningsköra i lugn och ro.
Antonia busar med sin moster Stina
En otålig Antonia fick vara med när mamma hackade morötter, och det var poppis. Och skallran i högsta hugg, den är bra att ha om man blir sugen på att stoppa något i munnen…
Det här är en av Antonias nya utsiktspunkter ut över världen – sitta upp! Roligt.. Men det går inte så bra utan hjälp…
Och så klart – stå upp! Alltid alltid roligt! Det går inte heller så bra på egen hand, men tjatar man så får man hjälp av snälla föräldrar…
