Modern

Sitter vid datorn igen, 7 timmar senare. Antonia ligger i sängen och sover gott sedan en timme, mamma sitter i köket och rensar lingon och pratar med Hugo som står vid diskbänken och rensar kantareller. Om 2,5 timmar kommer Hugos föräldrar över på middag. Det blir kantarelltoast till förrätt, blandfärsbiffar med potatis, sallad och kantarellsås till varmrätt och fudgekaka med hallon och grädde till efterrätt. Jag har nyss köpt och avsmakat ett bättre pulverkaffe (espresso) än det jag hade innan (billigaste) och det var gott! Eller godare… Så det kan jag bjuda på utan att skämmas. Några vinflaskor är inhandlade, och eftersom Antonia sover nu så kan hon nog bjuda på lite najs sällskap till kvällen också. Till och med jag är i hyfsad balans, lite seg men inget som inte en stund på spikmattan + en dusch kan åtgärda. Dagen artar sig.

Måste skriva en grej om svampplockning bara. Jag är ingen engagerad svampplockare, har aldrig tagit mig ut på svampjakt på eget initiativ utan brukar tvärtom vara lite motvillig… Men, när jag väl är där ute i skogen och guldet lyser mot mig under mossa och grenar, då vaknar jaktinstinkten hos mig, och jag börjar planera när jag ska ta mig tillbaka dit till MITT svampställe, för att plocka MINA kantareller… Mina mina miiiiina moahahaha!!! Shit, vad händer med mig? Känner ni igen det eller ska jag söka hjälp för det?

PUSS till er som är med mig

Antonia sov större delen av svamputflykten men hann sitta en stund i lingonriset med nya galonbyxorna (hade illrosa eller svarta att välja på i affären…) och nya stövlarna

Antonia och Hugo har hämtat dill som Antonia bankar i papsens huvud…

…tills det börjar trilla ut dill i fina nyklippta frisyren

Antonia blev bjuden på en åktur i helikopter av mormor. Hon satt helt allvarlig och tog koncentrerat in upplevelsen.

Klockan är bara 07:59 men Antonia väckte oss för en timme sedan. Jag sitter vid datorn, mamma ligger i gästsängen och Antonia sitter på golvet och gnuggar ett glasögonfodral mitt parketten. Vi lyssnar på Ayub Ogada och solen skiner redan.

Igår när mamma kom var jag bara trött trött trött och inte mycket för världen. Vi hade en heltråkig dag, Antonia och jag, så idag hoppas jag vi tar oss för något kul. Vi får se vad det blir. Mamma önskar sig svampplockning. Den som lever får se.

Idag är jag trött, och Antonia och jag hade en seeeeg förmiddag då hon vägrade bli sövd och jag vägrade roa henne. Nu sover hon sen någon timme tillbaka och jag har slutfört en fudgetårta att kalasa på i helgen med mamma och Hugo och kanske några andra förbipasserande.

Igår var jag dock lite mer på topp, då tog jag mig nämligen i kragen och åkte till simhallen! Jag älskar ju att simma, men det har av någon anledning känts helt omöjligt att komma iväg. Nu gjorde jag det i alla fall. Skönt men… jag blir alltid förbannad när jag kommer dit. Förbannad, för att man i Linköpings simhall inte alltid kan räkna med att få simma. Nope, det är inte så självklart som man kan tro. Igår hade de bara en bana (två filer) öppen för motionssim, och även om de har flera öppna, så använder de sällan skyltar som skiljer lite mer snabba simmare från lite mer långsamma simmare. Så det ligger och pensionärer och babblande tjejer i varenda bana och varken de eller jag blir glada av att jag ska hålla på och sicksacka mig fram i samma bana som dem. (jag simmar FORT, och ännu snabbare när jag blir arg…)

Men igår var det som sagt dessutom bara en bana öppen, så jag gav mig ner i den efter att ha betänkt situationen i 10 minuter. Det kändes ungefär som att börja träna längdhopp i en sandlåda full av bebisar – alltså som sagt, inte så lyckat för någon av parterna. Efter ett tag insåg nog personalen bristerna i sitt utbud, så de fixade ett par banor till och stängde av hopptornen som är över de andra banorna, och jag kunde sträcka ut mig alldeles själv i en bana och få känna den harmoni och vila det är att få sträcka ut sig i (och under) vattnet.

Det blev alltså bra till slut, och efter att ha simmat en dryg kilometer satt jag en stund i båda ångbastun (älskar!) och vanliga bastun men hårinpackning och allt.. jag nästan svävade hem sen, lugn, ren, rosig och lagom mosig. Jag hoppas det inte tar för lång tid innan det blir av igen…

Tja, vilka är de… jag har skaffat F-skattesedel och bankgiro och företagskort så jag är redo att börja min business, frågan är bara vad den är?!? Inspirationen ligger och dammar någonstans runt fotknölarna och självförtroendet har jag tappat bort i botten av skötväskan tror jag, eller om den åkt ut med en blöjpåse… Det är lite dåligt med egentid, och framför allt dåligt med driv att göra något bra av min egentid, något jag gillar. Och eftersom jag sällan gör något jag gillar, så är mina visioner om hur kul något alls kan vara lite nedkalibrerade just nu. Gnäll gnäll gnäll kan tyckas, och jag tycker det själv också, som är mammaledig med världens bästa barn i världens bästa land för mammalediga, men om någon har recept mot gnäll så är jag den första att svälja dekokten. Jag önskar att jag var lite dummare och naivare och gladare, och grubblade lite mindre helt enkelt… tips på hur man gör? Lobotomi?

I kväll ska jag i alla fall med berått mod sitta uppe alldeles för länge och redigera bilder, för DET tycker jag är kul.

…uppmanar Mimmlan. Ja jag satt just vid frukostbordet och funderade på hur man egentligen ska hinna beskriva alla Antonias framsteg. Sen vi kom hem från sommarens äventyr så kändes det som att Antonia över en natt gick från att vara baby till att bli ett litet barn. Hon är så mycket mer påhittig och pysslig nu, och just när jag satt där vid frukostbordet så stod hon vid en av våra kökslådor och drog den in och ut med ena handen, ståendes i spagat, mumsandes på en pepparkaka med andra handen och flirtandes med mig. Och nu är hon ute i vardagsrummet och hojtar med jämna mellanrum efter mig, så jag ska väl kila ut och se vilken bok hon håller på att riva sönder denna gång… Hon gör sig bäst live, så kom hit vet ja!

Det är kanske dags att börja uppdatera lite oftare här nu när vardagen rullar på… Men Antonia ger mig inte riktigt den egentid jag hade innan sommaren. Det är full fart här mest hela tiden och av ren självbevarelsedrift kastar jag mig ut ur lägenheten med Antonia efter frukost, för att sysselsätta (och trötta ut henne) så hon får ha nått kul (och jag sen kanske en lugn stund…).

Idag var vi i Trädgårdsföreningen på förmiddagen, och när något barn kommer inom räckhåll för Antonia så vänder hon ut och in på sig för att hinna fram och hinna le och hinna få kontakt och hinna ropa lite och …hinna försvara sin gåvagn som barnet visst kidnappade och gick iväg med, hinna krypa efter, hinna ifatt, ropa lite, sno tillbaka vagnen och sen snopet se hur barnet med lätta steg studsar vidare mot nya äventyr. Jag kan riktigt föreställa mig hur hon önskar att hon kunde gå, helst springa… Nu är hon mest förvisad till att äta sand och titta på de andra barnen.

Så hon får några korta stunder av lycka, några möten med andra människor, och resten av tiden får hon tillbringa i vagnen eller i vår svettiga lägenhet.

Projicerar jag? Absolut, jag erkänner – jag är rätt så trött på vår lägenhet och rätt så trött på det faktiskt ganska ensamma mammalivet. Jag längtar till min egen Bullerby, där både Antonia och jag kan få givande sällskap i vardagen, utan att behöva jaga runt på stan med barnvagnen och stämma träff än här, än där… och de jag helst skulle se som grannar i min Bullerby är mina syskon – en dröm som nu känns helt omöjlig då vi bor i Uppsala, Linköping, Skövde och OSLO.

Suck!

Ibland låtsas vi att vi bor i vår lilla Bullerby och så hänger vi i kvällssolen på den lilla gräsplätten utanför huset en stund… men snart inser vi att det finns alldeles för få getter, plommonträd och framför allt grannar och alldeles för många 15-åriga manliga mopedister och 14-åriga kvinnliga rökande groupies till tidigare nämnda mopedister (vi bor på baksidan av en skola, vid moppeparkeringen) för att någon Astrid Lindgren känsla ska kunna infinna sig.

Sådan är det. Tills vidare har jag och Hugo i alla fall börjat kolla på hus och utforska landsbygden kring Linköping, i jakt på lycka. Eller nått.