Modern

Tvätta, tvätta, tvätta…

Idag är det segt på jobbet, igen… Igår gjorde jag inte ett jota efter 10.30 och idag går det också segt. Då känns det extra konstigt att lämna ifrån sig liten trött protesterande kramsugen flicka till dagmamman… Om det är något jag verkligen vill se i framtiden så är det större möjligheter att kombinera jobb och familjeliv… Varför finns det inte ett lekrum och en barnskötare eller två på varje arbetsplats? Det förekommer faktiskt utomlands, i alla fall vad jag sett på film… Då skulle man kunna ha barnen några rum bort i stället för i en annan stadsdel. Och man skulle slippa gå hemma och tappa hjärnceller med bebis i ett år om man fick ha sin 20-timmar-om-dygnet-sovande bebis intill skrivbordet… För mig känns det helt absurt att detta inte går att ordna, fast jag har visserligen inte efterfrågat det…

Chefen går fram och tillbaka och säger ”jättekrasch” och ”oerhört sent ikväll”. Då är jag bara glad att jag inte är chef, att jag inte ska vara här jättesent, att jag kan drömma mig bort till lekar med Antonia och pyssel i trädgården. Kanske vi skulle grilla korv i eftermiddag? Det vore härligt. Stackars chefen…

Efter två underbara dagar med Antonia är det ändå skönt att vara tillbaka på jobbet idag. Men vilka mysiga dagar det har varit! Det har kanske inte undgått er bloggläsare… Det var som att vi ”hittade tillbaks till varandra” efter semestrar, nya rutiner och allmän trötthet på varandra. Vad kan inte lite längtan göra?

Idag är hon med farmor, och de har varit ute och bland annat gungat på förmiddagen, har farmor rapporterat. Då berättade Antonia att ”Mamma jobbar. Pappa jobbar. Mamma glad.” Det värmer oerhört att höra att hon också berörts av våra dagar ihop. Jag har sagt minst hundra gånger hur mycket jag tycker om henne, men även visat henne mitt armband där jag har hennes månadssten i berlock, och jag har sagt att det här är din sten, och när jag ser den blir jag glad, för jag tänker på dig, och jag tycker om dig. Då upprepar hon ”Min sten. Du blir glad” och så flinar hon.

Här får ni en magbild istället för en gullig Antoniabild. Det är en riktigt sprallig en som tumlade runt runt på ultraljudet igår… Nu ska jag jobba en timme till och sen skynda hem. Jag älskar att jobba 80%, skulle aldrig jobba mer än så egentligen.

Den här lilla gullungen fräste nyss högt i kön på Apoteket, så alla tre kvinnorna bakom henne hörde: ”Nej! Jag betalar nu!”

Vi har nyss varit hos barnmorskan, lika nyvakna som när vi var på ultraljud imorse, då vi somnade förtvivlat gott efter lunch.

Det ska bli skönt att gå till jobbet imorgon, och dessutom skippa väcka Antonia eftersom hon ska vara hemma med farmor.

FÖRTYDLIGANDE: Hon fräste alltså ÅT kvinnorna bakom, vilket framgick med önskad tydlighet…

Jag hittade just underbara små plommon bakom vårat garage. ”Jag älskar!” säger Antonia efter att gå ätit några, och tillägger: ”Fint det är ljusen! Jag älskar ljusen. Jag älskar köket.”

Har man sån aptit på livet får man gå till dagmamman imorgon, så får jag kurera mig i lugn och ro.

”Jag älskar din lilla älskling. Jag älskar mamman” fortsätter Antonia. Charmtroll…

Det finns ork för bus…

”Jag är lite pigg nu, jag är sjuk imorgon”, säger Antonia. Hon gör inte ett trovärdigt intryck…