Klockan är 00.30 och jag belönar mig med mjölk och leverpastejmackor efter att ÄNTLIGEN ha målat första varvet på väggarna i vardagsrummet. Det blir jättefint och förhoppningsvis räcker det med en strykning till. Åh, vad jag har saknat denna handlingskraftiga sida av mig själv! Jag har inte riktigt varit mig själv senaste 2-3 månaderna, men nu är jag på väg tillbaka. Väggmålning långt efter läggdags är ett friskhetstecken!
Det är skönt att vara hemma igen, men det har även varit en toppensemester, med många fina stunder, möten, minnen och upplevelser. Jag är så glad att en del av mig och mitt liv är polsk. Fast det är klart, vore jag inte halvpolsk så skulle jag väl inte uppskatta det. Hm, undrar hur jag vore i en helsvensk version? Hugo säger att han förstår allt bättre vilka jag och min familj är, ju mer han lär känna Polen. Och det är ju bra antar jag, förståelse och sånt…
”Sluta prata på polska, jag förstår inte!” sa Antonia till våra släktingar. Och pratade svenska med dem. Antonia har haft det underbart. Hon ville stanna kvar hos ciocia (moster) Ula och gunga och rita och leka med hunden Bella.
Och bröllopet, som hon älskade bröllopet! Äntligen dansade alla, så som hon helst skulle ha det jämt! Och bröllopet var verkligen toppen! Själva vigseln var väl fin men mest katolskt långrandig. Ewa, min kusin, hade en jättefin klänning och var så vacker med sin Jacek. Festen var perfekt – underbar lokal, mat, musik, och framför allt en massa glada, varma, öppna och dansanta polacker! Nära till skratt, nära till förtrolighet, stöd och omtanke. Jag älskar polacker, och så klart särskilt min släkt. Och polsk mat 🙂
