Modern

En minilägesrapport bara: Bebben ska vara 27,5 cm lång nu, en liten docka alltså 🙂 Och den buffar på ganska bra nu.. inte ofta men ibland känner jag den knöla sig mot linningen på byxorna eller kjolen, och när Hugo lade handen på magen idag fick han en rejäl kick rakt i handflatan. Spännande! Kommer en ny magbild i slutet av veckan. Just det, har börjar gå upp lite i vikt nu. Började på 102 kg, gick ner till 100 i början och passerade 104 i morse.

Sådär, nu har jag cyklat mina 5 km tur och retur till barnmorskan – en härlig paus i solen..

Idag lyssnade vi på hjärtljuden *voOom…voOom…voOom..* och fick höra några sparkar rakt mot micken också *boink* och ett tag så bara knorvade det lite, typ som det låter när man vänder sig i sängen, och det sade barnmorskan var att bebben bytte ställning där inne eller bökade runt lite… man kanske skulle ta och skaffa en sån där mick… 🙂 För Hugo var inte med (är i England) så han missade det…

Sen kollade vi järnvärdet, och det hade gått upp från 110 till 115. (Fakta: i vanliga fall ska järnvärdet vara minst 120. För gravida anser man det vara ”ok” med bara 110, vilket var vad jag hade för 5 veckor sedan, men eftersom det kan sjunka ytterligare nu när bebben börjar växa till så ska jag fortstäta boosta med järntabletter, hallon och torkade aprikoser)

Hm vad var det mer… tja hon kände efter att livmordern var normalstor och det var den, går till strax under naveln.

Jag har känt bebben tydligt ett par gånger hittills. Första gången var redan i vecka 14 när jag kände som en liten fisk som sprattlade till i livmodern. Sen har jag ett par gånger senaste veckan känt som att ngt i grapefruktsstorlek har rullat ett varv i magen… mysigt! Snart blir det mer…

Idag har vi varit på det ”stora” ultraljudet och tittat på vår bebbe! Det var fantastiskt! Den är nu 19 veckor gammal, ca halva tiden kvar nu alltså. Men oj så fin den är! Armar, ben, fingrar, huvud, men inte bara det! Vi kunde se hel ryggraden, revbenen, skallben, lårbenet, skenben och vadben, hjärta, magsäck, urinblåsa, öra, ögonhålor, diafraga till och med! Man undrar vem det är som gjort hela härligheten! Jag har då inte ansträngt mig särskilt iaf.

Vi satt mest båda med munnen vidöppen och fascinerades, på vägen dit och därifrån dock, var i alla fall mina mungipor krampaktigt uppdragna mot öronen…’

Diafragman, kan jag erkänna, var inte lätt att se, men barnmorskan pekade på ett streck som gick över kroppen, strax under där hjärtat tickade (glömde skriva det förut, man ser ju jättetydligt hjärtats bankande, och hon zoomade in och kollade att hjärtat hade sina fyra kamrar)

Vi filmade hela ultraljudet så nu finns det film på bebben om ni kommer på besök!

Det är SÅ coolt… men hur man än försöker förstå så kan man inte förstå detta underbara obegripliga… konstaterade det i bilen därifrån, att från och med nu kommer man leva ett liv i ”i oförstånd”…. och förhoppningsvis alltid med den största respekt för livets mirakel…

Vi håller båda två på att plöja oss igenom en massa böcker om det hela, om papparoller, mammaroller, gränssättning, amning, sövningsmetoder, lek, kommunikation, teckenspråk, närhet och ovan på allt detta – barnvagnar, sängar, kläder, bärsjalar, frottélakan… och så ytterligare till detta – renovera klart, tapeter, lister, möbler, sänggavlar, gardiner, och förbereda första tiden med att städa, fylla frysen, ta ledigt, bulla upp och sen bädda ner och bara njuta… Det känns som att vi förbereder en stor fest!

Om ni vill ha lite graviditetsdetaljer så kan jag tillägga att vi på ultraljudet även fick veta att moderkakan sitter högt upp och långt bak, vilket innebär att den inte sitter i vägen när bebben ska ut. Det kan nämligen hända att moderkakan hamnar för livmoderöppningen, och då är kejsarsnitt enda alternativet… så då kan man stryka rädslan för en av alla komplikationer från listan… Att den sitter där uppe, och inte på framsidan, innebär även att sparkarna kommer kännas och synas bra på magen… om nu inte min ”vaddering” dämpar dem ändå.. men det blir nog en del kickande tids nog…

I övrigt såg allt bara bra ut. Den ligger strax under genomsnittet i storlek. Man håller ju tummarna för att det inte blir en jättebebis, men jag äter och äter och äter så det får vi väl se hur det slutar… har bara gått upp ett halvt kg i vikt än, men det ska nog rasa igång nu. Det är från och med nu som bebben koncentrerar sig på att växa. Fascinerande är att om två veckor så skulle man klara att rädda den om den föddes för tidigt… hisnande!