Hur i hela fridens namn kan man lyckas med konststycket att gå upp 05.50 på morgonen och vara på jobbet 08.50? Jag har 5 minuters väg till jobbet… Visserligen har jag gått en 30-minuters promenad och jag har mediterat i 15 minuter, men att sen duscha, klä på sig och äta frukost borde väl inte ta två timmar? Det är hopplöst, om mina mornar verkar bara bli längre och längre… Min syster Julia vet säkert varför det är så här. ”För att du inte har något att se fram emot när du ska jobba med det du gör i åtta timmar”… och jag vet att hon har rätt…
… busskort? Vad har det att göra med höstsol och äppelträd som släpper sina äpplen med dova dunsar mot marken, och höstregn som piskar tröstande mot fönsterrutan, och skratt och samtal och glädje?
Jag känner mig som en av de där aporna de klär ut i snickarbyxor eller läppstift eller stråhatt och tar bilder på till affischer. Någon måste driva med mig, någonstans måste någon skratta åt mig, för det är ju bara så fånigt det jag håller på mer.
12.51
Nyss återkommen från en lunch med Hugo. Underbart! Vi satt ute i solen och jag fick beklaga mig en massa över arbetssituationen. Jag kom på att jag ska ändra taktik. Nu har jag tagit i tu med de stora uppgifterna hela tiden, och låtit undantagen och de små krångliga grejerna vänta. Jag ska börja med dem på dagarna istället, så slipper jag ha alla frågetecken i huvudet. Kan funka…
Något som funkar är min Hugo. Han är mitt lyckopiller, min solvarma sten att sitta på i en kohage, mitt halvruttna lilla äpple som sprider höstdoft, min solstråle genom kontorsfönstret som skänker lite livsglädje på morgontimmarna, mitt vattenglas när man vaknar och smakar bäver i munnen! Bozaki! Kocham ciebie!
