När man dör, då ligger man först länge länge i en säng, sen dör man. Man får behålla skinnet men en målvakt kommer och försiktigt försiktigt tar bort underläppen och hakan. Och läpparna, de sätter man på grisar. De som ska dö får åka med människovagnen långt långt till någonstans där det finns en säng åt alla (”så många som det är i vagnen, så många sängar är det”.) Man är glad när man är död, för man är tillsammans.
Själv ska Antonia aldrig dö, för då ligger hon nere i marken och gråter. Men hon och jag kan dö samtidigt, då blir vi inte ledsna.
Och innan Antonia kom hit, så sjöng hon med alla flickorna.
Pojkarna, de kan inte dö. Men gammelfarfar, han har bara legat i sin säng hela tiden, och nu har han dött, så vi får inte ha honom kvar.
Och innan man är i magen, då är man död i månen. Förstår du.
attt inse att folk ær dødliga ær att få si empati før andra mænniskor væckt
förtrollande fint!
Klok tjej!