Antonia har varit lite trotsig senaste månaderna. ”Kan själv”, allting, och 2/3 av alla på- och avklädningar och blöjbyten har varit under skrik och protester. Och det där blir som en extra stor bromskloss i vardagen när man dessutom har två barn att tänka på, varav ett väldigt färskt. För att få drägliga dagar krävs det att vi kommer igenom morgonrutinerna, kommer till och från dagmamman, kommer iväg på aktiviteter, kommer ut, kommer i säng och så vidare, och det känns supermotigt just nu. Dels är det fysiskt jobbigt att komma iväg (tur att jag har en bra deodorant) men framför allt drar jag mig för den mentala påfrestningen att dra igång ännu en kamp. Hur motiverad är man att bryta upp ett trevligt samtal vid middagsbordet med make man inte träffat på hela dagen (läs: första och under dygnet enda kontakten med resonabel person, om han inte är för sliten efter arbetsdagen :)) för att ta pyjamas- och tandborstningsfighten? Hur motiverad är man att ens ta sig ur sängen med sikte på frukostbordet, när man har tre påklädningar (mig själv, vrålande Antonia och eventuellt vrålande Iwan) innan man får avnjuta morgonkaffet?
I morse hade jag Iwan i bärselen, och tillagade kärleksfullt min frukost (äggröra och kaffe). När jag hällde upp kaffet tänkte jag för mig själv ”varför gör jag ens frukosten innan jag klätt på Antonia? Jag borde åtminstone se till att byta hennes kissiga nattblöja, den kan hon inte sitta i och äta frukost…” Jag insåg hur otroligt stressad jag är över att ha de här situationerna som återkommande inslag i vardagen, och jag tog ett djupt andetag, hämtade en ny blöja och gick fram till Antonia som satt på barstolen vid köksbänken och pysslade med decilitermåtten.
– Antonia, nu får du stå upp så byter jag blöjan på dig lite fort, och sen får du bestämma själv vad du ska ha på dig idag, det är du ju så bra på! sade jag…
– Mamma, du får bestämma vad jag ska ha på mig!
När jag plockat upp min haka från golvet rusade jag ut i badrummet för att hämta kläder, och sedan följde den smidigaste och snabbaste påklädningen på månader! Inga protester!…
Sen avnjöt jag min frukost och mitt fortfarande varma kaffe, mums!
Detta blogginlägg påbörjades i biltvätten (och i 40-minuterskön till biltvätten) tidigare idag. Här är Iwan under sin första biltvätt. Antonia har varit med förut, men det var nog ett år sedan minst. Hon sov genom kön och nästan hela tvätten, men sen vaknade hon och hävde upp ett förtvivlat illvrål. Tårarna sprutade, och det kan man ju förstå. ”Det snurrar!” skrikhulkade hon och jag kastade mig bak för att förklara var vi var och vad som hände. Hon lugnade sig ganska fort, men hon drömmer säkert mardrömmar om biltvättar inatt…