…men roligare när ni åkte. Nej jag skämtar, verkligen! Vi har haft en fantastiskt mysig jul, helt underbar, och om vi kände farhågor inför det praktiska så besvarades de ej, allt har flutit på toppen och alla har hjälpt till med allt och lite till faktiskt. En hel ommöbleringshjälp och massor av ”barnvaktande” har vi fått som bonus. Det var just Antonia jag skulle komma till. Jag skriver barnvaktande inom situationstecken för frågan är vem som vaktar vem? Det var stor skillnad i hur Antonia hanterade det stora gästantalet denna gång till skillnad från i oktober när hon fyllde två. Då blev hon mer stressad och lät sig bollas med, medan hon nu var mer on top of things. Hon fokuserade på en person i taget, och sen tog hon hand om den en halv eller heldag. Den fick följa med in på hennes rum och leka i timmar, fick sitta bredvid henne när hon åt och så vidare. Hon kunde till och med fräsa ifrån lite mot andra som ville engagera sig. Och längst ner i rangordningen har jag och Hugo stått. Det är där jag kommer till det jag skrev i början – det är lite roligt att ”räknas” igen efter att ni åkt. Faktiskt räknas vi ganska mycket. Antonia har varit som nyförälskad i mig och Hugo sen huset blev tomt. Hon har haft ett enormt behov av att pussas och kramas och gullas, och hon har sovit som en igel, klistrad mot min nacke och rygg, och ammar gör hon mer än gärna även dagtid, något som inträffat mycket sällan på sistone, typ senaste året… Så, vi är alldeles kvittrande lyckliga tillsammans här hemma. Och Antonia har fått ännu mera sprutt på pratandet och sjungandet, och nämner er fortfarande, mostrar och fastrar och allihopa…
