Annars då? Tja, jämna plågor, dvs jag längtar efter det mesta som komma skall, så snart jag slipper den här skrivbordsstolen, behöver inte gå in på detaljer igen, men ni vet, livet och allt det där. Hit me! Jag är redo för fortsättningen, efter de månaders retreat jag har betraktat detta jobb som. Man måste få ha lite tråkigt ibland, måste få längta och sakna, för att hinna känna efter vad man uppskattar. Jag har blivit mycket klokare på mig själv under året som gått.
Ju fler gånger man ändrar sig, ju närmare är man ett bra beslut. Det är en princip jag och H försöker använda när vi formar vårt hem. Kanske går det att använda på annat också. Men då menar jag inte att i beslutsångest stå och vela fram och tillbaka, utan att ta ett genomtänkt beslut, leva med det ett tag, omvärdera, ta ett nytt beslut, samma eller ett annat, sen leva med det igen. I vissa fall hamnar man tillbaka på ruta ett efter att ha varit inne på lite andra idéer, och då kan man vara säker på att den första magkänslan stod pall för lite ifrågasättande. I andra fall blir det sista beslutet helt annorlunda än det första, då kanske första magkänslan innehöll idéer och drömmar som inte kom från hjärtat, utan var smutsade av prestation, borden, gamla drömmar, begränsade visioner… Själv har jag släppt en massa sånna idéer i alla fall, idéer som funnits med länge, men som inte tålde att titta närmare på, eller ens formuleras i ord, framförallt inte hörbart inför andra. Då sprack de som troll i solen.
Så, nu ska jag avnjuta mina sista 4 dagar och 1 timme och 56 minuters leda och tristess och saknad och längtan med tacksamhet. 🙂
Ja jag vet, ni vill läsa om Antonia också. Hon chockade mig med sitt fantastiska värdinneskap igår. Vi fick besök av Christoffer, lagom till middag, och jag hade så klart berättat att han skulle komma och äta middag, och att han skulle fylla år, så vi skulle äta kaka och så…
Sen när han kommer så rusar hon ut på trappen och tjatar medan han tar sig ur bilen: ”Klä av dig! Det är mat! Vi ska äta! Häng upp jackan! Kom in! Christoffer ska jag hjälpa dig? Är den tung? (väskan) Du får sitta bredvid mig.” Sen lägger hon upp gele åt honom, sjunger lucialåtar, och så klart ”Ja må han leva” följt av tre rejäla hurrarop till kakan, och han får smaka av hennes mat, och hon vill smaka av hans, och så klart avslutar kvällen med att han får borsta hennes tänder och får ett antal godnattpussar i belöning. Vad säger man… Hon skulle kunna ta hand om ett sällskap själv, bara man berättar innan var maten står och vad de ska göra. 🙂 hon får kanske vara projektansvarig på julafton…
I eftermiddag ska jag besöka en nyfunnen loppis, Prio 1, på Roxtorpsgatan, stor och billig, ska främst leta tallrikar, men även kika igenom barnkläder och textilier.
