Nej nu ger jag upp det där med sömn. Som biolog måste jag ändå erkänna att det är rätt så fascinerande hur kroppen anpassar sig till graviditeten och det som komma skall. Det blev uppenbart för mig i morse hur min vakenhet/lättstördhet är en anpassning som ska hjälpa mig att hålla en bebis vid liv. Jag sov ok under natten, men när jag vaknade en timme innan klockan skulle ringa så testade jag att gå ut på kattvinden och lägga mig där, när sängen ändå var bäddad efter mammas besök. Tänkte att det skulle vara bra med ett miljöombyte för att inte gnata vidare på den sovstress och frustration som min säng börjar förknippas med. Och tja, jag slumrade väl till. Men när Hugo en halvtimme senare kikar in för att se om jag ligger där, och sen klär på sig i tvrummet utanför, då är jag helt klarvaken. Det blev uppenbart för mig hur jag inte har någon form av startsträcka, nyvakenhet, dåsighet som skyddar mig från att vakna, utan på en millisekund är jag helt klarvaken i kropp och tanke. Vilket naturligtvis är helt optimalt om man har en nyfödd liten 3-kgsmänniska bredvid sig som behöver hjälp att överleva alla dygnets timmar. Så, det är väl bara att tacka för att man funkar som man ska. Nu är min strategi mot tröttheten att bli bättre på att vila under dagtid.
