Sitter ensam hemma vid datorn mitt på eftermiddagen vilket inte hör till vanligheterna, men det är dags för vaccination igen för Antonia, och jag skickade iväg Hugo på uppdraget att ta henne till BVC. Jag tycker nämligen att jag inte är ett alltigenom bra sällskap i vaccinationssammanhang (nervös). Inte vet jag om Hugo är bättre men han är inte sämre i alla fall. Jag har alldeles för stort medlidande för hennes och mitt eget bästa, och mår lite dåligt varje gång jag kommer att tänka på stundande vaccinationstillfälle. Därav magontet i skrivande stund.
Första gången (när A var 6 mån) lyckades jag stressa upp alla inblandade, men andra gången var jag riktigt duktig (=lugn och pedagogisk). Men det var för att vi var tvungna att vänta lite på en sköterska (Antonia fick två sprutor samtidigt) och då frågade sköterskan ut mig om mina företagsplaner, vilket fick mig att tänka på annat och gjorde mig lugn. Trots denna positiva erfarenhet litar jag inte på att jag gör det lika bra denna gång, plus att jag fick lite skäll av en vän när jag sade att jag inte KUNDE lämna över detta till Hugo, för att JAG måste trösta efteråt. Det måste jag ju så klart inte, hon har ju faktiskt en pappa som kan göra det lika bra. HUR vet jag inte, men det är ju inte upp till mig att ha svar på utan upp till honom. Det är bara så svårt att släppa ansvaret ibland, eller ofta…
Så, nu sitter jag här vid datorn och försöker tänka på annat, och sluta klandra mig själv för att jag lämnar Antonia i sticket (…eller hur var det nu, lämnar henne med sin PAPPA) när hon ska genomlida detta stora och smärtsamma trauma (…eller hur var det nu, ett par nålstick?)
Jag kan bjuda på en härlig bildserie från i morse. Antonia visade intresse för mitt hårband som hänger på handdukskroken, och när jag satte det på henne så låt hon det sitta kvar. Gulle!
Och nej, jag är inte så bra på att sålla bland bilderna jag lägger upp här, alla är ju finast!
Förra veckan hade vi fantastiskt besök av underbara syster Emilia. Hon var här och bara sprudlade av livsvisdom och glädje som en mindre frikyrklig amerikansk delstat. Hon lämnade efter sig många nya sköna tankar om framtiden, det förflutna och framför allt om nuet. Nuet är ju allt, allt är nu, det här är allt, ni vet det va? Dessutom trillade det in ett par cd-skivor om mindfulness (”Vart du än går är du där” av Jon Kabat-Zina) i brevlådan från henne (nu har jag avslöjat en av hennes visdomskällor…) som jag ska njuta av.
Pust, tror ni hon har fått sprutan nu? BVC-besöket började för en halvtimme sedan, men hon skulle få en rutinundersökning av läkare, samt vägas och mätas av sköterska.. Hm, jo de borde vara klara nu, hoppas det gick relativt smärtfritt.
Nu kom Antonia och Hugo hem igen. Det var ingen vaccination idag, det är om två månader. SÅ nervös är jag, att jag tar ut det hela i förskott..
Ja alla bilder är finast eftersom tuss är den bästa ungen i hela världen! Snart kommer jag och pussar sönder henne!
Kan bara hålla med! Vilka fantastiska bilder!!!!! Hon är så god å fin å klok å rolig å härlig å lik sin mor!
Puss på Er. Och tack för de fina orden!
fantastiska unge !
och bra att du låter antonia gå med pappan sin, så hon vet att hon har två fantastiska mönniskor att vända sig till och inte bara en 🙂