Jag sitter och läser lite på nätet och följer debatten om de olika ”sovmetoder” som finns, och jag mår illa… Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, för det gör mig ont att tänka hela tankar om de metoder som jag tycker strider mot alla känslor och instinkter och mänsklig värdighet (ja nu använder jag starka ord). Det jag blir upprörd över är alla de metoder som går ut på att barnet ska skrika sig till sömns! Snälla ni, gör aldrig så mot era barn, de behöver inte tuktas och fixas, de behöver inga metoder, bara lite lugn och ro och mys. Det gör mig ont att många inte vet bättre utan sitter utanför barnens rum och mår dåligt av att barnen skriker, men inte kan tänka själva utan gör vad de lärt sig på BVC eller i någon bok.
Vårt art är unik eftersom våra barn föds så hjälplösa, men de kan skrika och alarmera om de mår dåligt. Barnskrik är det ljud som stressar oss absolut mest enligt undersökningar, och det finns en anledning till det och det är att vi ska göra allt i vår makt för att trösta! Det har vi gjort i miljoner år! Gör vad som känns rätt för er, era instinkter är perfekta och har evolverats fram under miljontals år medan vi lärt oss gå, använda redskap, musicera, skåda stjärnor… Inga nyuppfunna trender kan slå det i erfarenhetsbas! Och OM det känns helt bra för er att era barn skriker så ring efter männen i vita rockar…
Jaja, jag blir jätteupprörd, och de av er som inte har barn själva än visste kanske inte ens att det fanns sovmetoder och debatter kring detta och anledningar att bli ledsen och upprörd över dem…
Min egen övertygelse, som bygger 100% på min känsla och intuition, är att Antonia mår bäst av att sova bredvid mig. Jag har tvivlat ibland, naturligtvis, jag har en massa motargument mot samsovning och ni behöver inte hjälpa mig att fylla den listan, men sedan en vecka är jag helt övertygad om att jag gjort rätt. Det har varit så oerhört värt en del nackont och störd sömn för att nå till det som vi har idag – varför? Jo för Antonia har blivit stor nog att själv flytta sig dit hon vill sova, och vart lägger hon sig då? På min arm! Om jag lagt henne en bit bort i sängen så vaknar hon på natten, vänder sig till mage, kryper fram till mig och faller ner med huvudet på min axel. Det blir inte en så bra sovställning, för hon kan inte helt styra armar och ben och lägga sig perfekt, men jag hjälper henne till rätta och sen somnar hon om direkt och sover resten av natten. Det är såå mysigt, och så skönt att hon äntligen själv kan visa hur hon vill ha det. Att ligga på min arm när jag ammar henne är förresten också nya favoriten, så många nätter somnar hon där från början.
Gör vad ni känner för!
Min arm med märke av ett var världens två finaste öron (jätteknasig form, jag vet, det måste legat tillknycklat på något sätt…)
Alla gör o är olika . En del vill ha bortskämda barn som vet att mamma o pappa kommer så fort man piper andra vill lära sina barn att det inte är ngn fara….. inget att bli upprörd över….alla är olika o vill ha olika slags barn…. Så upp med mungiporna…..du gör som du vill….dina beslut o ditt barn o dina fördelar ev nackdelarn med barnets stigande ålder…andra gör som de vill o de får ta sina positiva o negativa resultat i framtiden ….. ha en bra helg.
Linda