Vad gör man inte för sina barn, säg det! Min vän Linda vet att man gör allt, och lite till, nu när hon är både mamma och bonusmamma på heltid. Själv har jag bara fått en föraning, om ens det, av vad det egentligen kommer innebära att göra Antonia (och hennes syskon) till vuxna, starka, vackra, blommande människor. Igår ägnade jag hela dagen åt att kyssa bort Antonias tårar när hon beklagade sig över den feber och smärta hon har i och med att nya tänder är på väg i överkäken. Överläppen är svullen och får inte riktigt plats ovanför underläppen, och ögonen är rödgråtna mest hela tiden. Idag verkar det dock ha släppt lite lite och hon är inte riktigt lika varm.
Appropå vad man gör för sina barn så hittade jag detta klipp på min personliga tränare Lindas blogg. Det handlar om en kille som genomför ett Ironman på ett annorlunda sätt. Han var tvungen att be sin pappa om hjälp, och filmen får det att värka i bröstet på mig för jag inser, att jag älskar Antonia så mycket, och att jag skulle göra samma sak om hon bad mig.
Omöjligt eller Oh, möjligt?!
Så det är DET som saknas för att du ska genomföra en Ironman, eller ett Trihatlon i ditt fall då?! Ett utvecklingsstört barn att släpa på…
Du är rolig du, det har jag alltid sagt!
Är det inte fascinerande ändå, vilken kraft man kan uppbåda för sina barn? Det är nog svårt att förstå innan man har dem, och jag har nog inte fattat, men det är häftigt hur man kan känna:
– Klarar du att göra ett Ironman? Tja, tveksamt..
– Klarar du att göra ett Ironman för ditt barns skull? Lätt som en plätt…