Ja, nu är det dags igen, att köra upp. Om 24 timmar cyklar jag hemifrån för att ha en timmes körlektion innan uppkörningen, och sen är det uppkörning kl 14.45. Det är så det är. Och det är ingen stor grej, faktiskt. Det är inte aids, HIV, missfall, barnmisshandel, avrättning, böldpest, massvält, trafficking, det är bara ett litet försök att få ett litet kort som tillåter mig att köra bil utan Hugo vid min sida. Så varför nämner jag ens alla dessa hemskheter? Jo, för jag är så jävla rädd, så emellanåt känns det som att jag ska till min egen avrättning imorgon. Efter tre misslyckanden så är jag ganska så skakis nu, och eftersom det är just nervositeten som har gjort att jag inte lyckats tidigare, så blir jag nervös av att vara nervös, och jag blir nervösare, och nervösare, och nervösare tills jag till slut ligger i sängen och stirrar ut i mörkret och mår illa av nervositet, när jag försöker somna men inte kan släppa tankarna på måndagen…
Men så skärper jag mig, och påminner mig om, att jag KAN köra bil, jag är bara inte så bra på att köra upp!.. Så länge jag har den inställningen, att jag faktiskt KAN, så går det sååå mycket bättre att köra, och jag kan andas igen… Men så blir jag nervös för att vara nervös och… summa summarum tar det något oerhört på krafterna att hålla på så här, och trots att jag försöker avdramatisera uppkörningen så vet jag kl 15.30 imorgon kommer vara antingen helt förtvivlad och lamslagen eller helt sjukt lycklig! Pust! Jag är sååå trött på anspänningen! Om det inte går vägen imorgon så tar jag paus från körningen ett tag och försöker igen i höst (vilket innebär att jag måste skriva om teoriprovet för tredje gången…). Men jag ORKAR faktiskt inte lägga energi på detta mer! Jag vill träna, gosa med Antonia, promenera, träffa nya och gamla vänner, möta våren, ta tag i andra surdegar, bara vara!
J*vlar vad trött jag är på detta!!!! Det tar verkligen all min energi, och jag känner mig som en spillra av mig själv emellanåt… Och det vore lite lättare att hitta tillbaka, om jag hade det där kortet i plånboken, men som sagt, även om jag inte får det så måste jag försöka fokusera på något annat ett tag sen… Vilket jäkla trauma det här har blivit! Jag skriver om det för att ta fram trollen lite i ljuset, och kanske få lite kommentarer från er om att inte vara så jävla dramatisk… Så varsågoda, en pik eller en örfil är välkommet, så kanske jag vaknar till och skärper mig imorgon.. Eller några värmande peppande ord?
Jag känner igen mig så väl i det du beskriver… Jag väntade ju också länge med att ta körkort också, kan det vara det som spökar? Nu har jag i alla fall haft mitt rosa kort i ett helt år 🙂
Första gången jag körde upp var jag så nervös att jag på fullt allvar trodde att jag skulle kräkas. Det där med att ta ett djupt andetag och slappna av fanns helt enkelt eftersom jag darrade i hela kroppen. Det hela blev inte bättre av att min omtänksamma, stöttande körlärare under min sista lektion innan provet sa att jag inte skulle bli godkänd om jag körde som jag gjorde då. Behöver jag säga att jag körde som en kratta på uppkörningen? Men egentligen kunde jag ju köra ganska bra, det visste jag ju.
Andra gången var jag uppstressad och nervös i en flera veckor innan. Kunde inte sova, försökte med positiva affirmationer, allt du kan tänka dig. Men det funkade inte.
När jag väl satt i väntrummet på Vägverket hade den paralyserande nervosisteten som tur var lagt sig lite. Detta trots att jag inte tagit fler körlektioner sedan mitt misslyckande, att jag körde upp i en ny stad och i en bil jag aldrig sett tidigare.
Kanske berodde det på den unge killen som satt mitt emot mig i soffan. Han såg så liten ut. Om han kan köra bil så kan väl jag det också, tänkte jag.
Jag lyckades dock med konststycket att köra fel när jag fick första anvisningen av vägverksinspektören (svängde rakt in på en liten skogsväg, och fick vända…) Men det fick mig nog bara att slappna av mer och koncentrera mig på körandet.
De 45 efterföljande minuterna minns jag inte hur jag tog mig igenom. Det är ett virrvar av vänstersvängar, vacker vintrig landsväg och rondeller. När jag svängde in och parkerade intill Vägverkets hus och inspektören sa att jag var godkänd frågade jag henne på allvar om hon skämtade. Men det gjorde hon inte.
Det roliga/sorgliga är ju att jag körde så mycket bättre efteråt bara för att jag fått det där dumma pappret i min hand och inte behövde oroa mig för att köra perfekt längre.
Jag förstår faktiskt inte varför det här ska vara en så stor sak. Nu när jag har körkort fattar jag inte varför jag la så stor vikt vid det. Och det är verkligen inte hela världen heller! Du har ju lyckats med svårare konststycken än det här eller hur? Du har till exempel världens vackraste dotter.
Det här kanske inte blev så uppmuntrande. Men kan jag ta mig igenom en uppkörning så kan väl för tusan du också? Ta en sväng i taget. Jag håller tummarna.
Kramar
Tack Kick för ditt långa svar! Det är jätteskönt att höra att någon funkar som jag och har tagit sig igenom det!!! Jag har funderat massor på varför det blir så här, och det jag kommer fram till är att jag har en förmåga att köra bil, MEN istället för att använda mitt eget omdöme, så försöker jag köra ”som jag tror att läraren eller Hugo eller kontrollanten tycker att man ska köra”… Eller – istället för att köra bra, så försöker jag köra ”som en person som kör bra”… vilket gör att jag tappar kontakten med mitt eget omdöme… känner du igen dig?
Imorgon ska jag låtsas att jag har körkort och är ute och åker ensam i bilen, fast med Antonia i baksätet. Hur försiktigt skulle jag köra då? Hur bra koll på väjningsregler skulle jag ha? Maximal!! Jag vet att jag kan. Nu har jag dessutom garderat mig med att jag har 75 min körlektion innan och kör sen upp i samma bil…
Jag kan och vågar inte känna att jag har mer än en minimal chans att klara det, men jag måste i alla fall försöka igen…
Ja, jag var så rädd för att missa något att jag inte tänkte på vad jag gjorde under tiden. Det är som om man ifrågasätter alla sina val och till slut kommer man knappt ihåg att man ska stanna vid rött ljus eller inte…
Du kan ju köra bil, men man är inte fullärd bara för att man fått sitt körkort. När du kör upp ska du kunna så mycket att du kan fortsätta öva dig på egen hand.
Försök bara köra så bra du kan. Och det är verkligen inte hela världen
Kramar
For min del var det meditationen innan uppkorningen som fick mina nerver att slappna av.
Du vet ju att du kan kora! Fokusera pa det, bara bara bara det!
Ska tanka pa dig nar du kor upp och skicka massor av lugn!
puss
Godmorgon!
Dags för yoga och meditation till lugn Mozartmusk, sen liten promenad, dusch, lunch och upp…. Gah!
Nu är klockan 14.46!!!!! LYcka till!