Jag vill, jag vill, jag vill vara en sån där supersnajsig mamma som kan sitta och amma på café och hänga runt på sköna babyaktiviteter, jag vill kunna hälsa på på mina gamla arbetsplatser, jag skulle vilja till och med kunna åka bort över en natt eller två… men! Det är så svårt!
Vad som helst kan hända. När som helst. Jag har ingen koll!
Idag lyckades jag ta mig ner på stan med mamma, syster Julia och bror Konrad (på besök från igår till idag) och det gick finemang och var härligt! Vi gick till Myrorna och till Sportif Unlimited, och sen köpte vi med oss fika från Linds och gick in på Claras café och käkade lunch på vägen hem. Antonia sov sött hela tiden, och jag kunde plocka upp en utsövd och nöjd liten tjej och amma henne på caféet innan jag åt lunch.
Så händer det. Hon bajsar. Det läcker. På mina byxor. Och naturligtvis på alla hennes kläder. Oki, nästa utmaning har ställts inför mig som en blixt från klar himmel – att byta blöja på offentlig toalett. Hur svårt kan det va, tänker ni. Ja kanske inte så himla svårt, men precis som jag trodde så tror ni kanske att man är fullfjädrad morsa så fort gravidmagen börjar puta? Jag kan meddela att jag inte fick några unika förmågor på köpet med den magen. De kom inte vid leveransen av bebisen heller…
Jaja jag sliter åt mig skötväskan och så fort jag kommit in på toa rycker någon i dörren. Strålande! Nu har jag tidspress också, någon väntar på att få gå på toa. Det känns som att jag är ,ed i Fångarna på fortet… Tack vare Hugo är skötväskan i alla fall väl packad med ombyte *gör en mental notering om att lägga i nytt ombyte innan jag går ut igen* och jag lyckas utan fler missöden (t ex att Antonia hade skitit en gång till – på skötbordet!) få av henne alla kläder, byta blöja och få på de nya. Bajsblöjan och alla bajsiga servetter slänger jag i den vanliga papperskorgen, vilket nog inte var meningen eftersom det stod en särskild tunna under skötbordet såg jag när jag gick… Så, jag lämnar en bajsdoftande toalett efter mig, med en väldoftande bebis på armen. Och med en bajsfläck på mina byxor. Supersnajsigt…
Tänk om jag just då varit på väg någonstans? Ska man ha med sig ombyte till sig själv också? Nästa unge ska definitivt planeras att födas på sommaren, så kan man tillbringa första månaderna med läckande bröst och läckande bebis, iklädd endast bikini… Fasar för hur det blir i vinter, när både hon och jag har på oss ytterligare flera lager kläder att kladda ner…
Mammas besök här var lärorikt. Man får ju suga i sig när en fembarnsmor delar med sig av sin kunskap. Antonias rumpa fick underkänt, den var alldeles för röd. Så vi fick lära oss hur vi ska skölja av henne i handfatet istället för att torka med servetter. Antonia gillade det dessutom, att bli avsköljd alltså, och det var ju bara en bonus. Behandlingen mot den röda rumpan kompletterades dessutom med pudring med potatismjöl och en rekommendation att smörja rumpan med kräm eller olja, vilket ytterligare kommer underlätta avtorkningen samt isolera huden från kiss och bajs. Jag bara lyssnar andäktigt och lär.
Dessutom tyckte hon jag hade alldeles för ont när jag ammade, så idag gjorde jag slag i saken och skaffade salva mot svampinfektionen i brösten, något en omtänksam tvåbarnsmor i Vikingstad tipsade om redan förra veckan. Så snart kan jag kanske amma i alla fall lite halvsnajsigt på cafe. Om än med bajs på brallan.
Vad bra att din mamma kom med bra råd! Jag sa ju lite försiktigt att ”potatismjöl på rumpan kan vara något”, men kände direkt att vad tusan vet jag, ingenting, har bara hört det och ni har väl koll på läget”, så det var tur Joanna kom in i bilden med 5-barns-erfarenheten. Så roligt att dina föräldrar visar sådan vana, som du också berättade om hur Lennart söv Antonia utan problem.
Måste vara skönt att du tagit tag i brösten också, hoppas det hjälper.
Saknar ert familjeliv!