Idag sov jag galenlänge, från ca 22.30 till 11.30… Då hade vi visserligen lite paus en timme runt två då knyttet var oroligt, och så var Antonia på morgonbesök runt nio (vi sov i ett annat rum i natt). Lilleman har typ bara sovit hela dagen, Hugo har slängt julklappspapper och kartonger, samt handlat mat, jag har tvättat, städat och vikt lakan, Antonia har lekt. That´s about it.
När vi ätit middag sov lilleman, så jag gick upp för att natta Antonia. För att inte behöva rusa upp när jag hörde att lillen vaknade, så gick jag efter läsning och en stunds amning, trots att hon inte sov. Jag förklarade att jag har två små älsklingar att ta hand om nu och att jag måste gå ner till bebisen. Hon accepterade det och låg kvar.
Inte särskilt förvånande hörde jag henne ligga och sjunga bara några minuter senare. Jag koncentrerade mig för att höra vad hon sjöng, och ja, hon passar på att vrida om kniven i den redan splittrade mamman:
-Man måste ha tålamoood, tålamoood, tålamoood. Man måste ha tålamooood!
Aj.
Eftersom lillen forfarande sov djupt bestämde jag mig för att gå upp till henne igen. Jag frågar henne vad sången om tålamod handlade om.
– Dö, svarar hon.
– Handlar den om att dö?
– Mmm…
– Det låter läskigt!?
– Mmm…
– Var det ok att ligga här uppe själv?
– Mmm…
Hon somnade inte på mitt andra sövningsförsök heller, och Hugo verkar inte heller ha lyckats ännu, trots snart en timmes försök….
