Antonias slalompremiär blev succé. Hon åkte först en stund innan lunch, och då var hennes sinnesstämning som den brukar när hon gör något nytt och jättespännande – sammanbiten, koncentrerad, till synes nästan frånvarande, men så mumlar hon ”Mera. En gång till.” Ingen synlig entusiasm. Så reagerar hon vare sig det handlar om slalomåkning, nya sånger eller annat. Men sen, när vi åkte en stund efter middagsvila och mellis, då var det annat ljud i skällan. Hon sjöng. Upp för backen och ner för backen.
”- Snickerboa fallera fallera, jag spelar tävlingsboll med mina kompisar, jag spelar tävlingsboll (ev sjöng hon tennisboll..), jag hämtar bollen, jag hämtar bollen, bla bla bla osv”
På förmiddagen hade jag bara gått bakom henne och hållit i hela vägen ner. Nu ställde jag mig istället bak och fram framför henne och kunde låta henne åka själv bit för bit, och till slut hela backen, medan jag sprang baklänges framför henne så fort jag kunde. När det gick snabbare och snabbare jobbade hon upp ett förtjust tjut, men jag var tvungen att bromsa henne halvvägs i backen för att det inte skulle gå alldeles för fort. Vi får se om hon klarar av hela backen morgon…
När vi kom hem till middagen bara bubblade hon av glädje. Och har varit fortsatt glad och nöjd hela kvällen. Det blir till att fortsätta hänga i barnbacken hela veckan.
Jag vet inte varför, men jag hade egentligen inte förväntat mig att hon skulle lära sig åka. Tja, nu har hon ju inte lärt sig åka riktigt, men hon har gjort ett framsteg idag, och det hade jag liksom inte ens hoppats på. Hon är ju duktig på att lära sig nya saker ”med huvudet” men fysiskt brukar hon inte vara lika ”på”… Det känns underbart att kunna ge henne de här roliga upplevelserna efter de månader som varit med stress och nytt och allt, jag ni vet… Nu får vi umgås och ha kul och ladda om batterierna och kanske styra om vardagen till ett nytt spår.
Jag hoppas också att hon ska känna att det finns fördelar med att vara stor, och sluta försöka tävla med Iwan om att vara liten… Jag känner att det är svårt att förmedla till henne att jag tycker om henne som hon är, det är som att mina ord inte går fram, när hon samtidigt ser att Iwan ändå tar mycket av min, och andras, tid och uppmärksamhet. När hon ville amma häromdagen sade hon: ”Jag är ju liten. Jag kan ju inte gå”. Svårigheten att prata om att hon är stor känner jag också ligger i att jag inte på något sätt vill sända vibbar om att hon ”måste” vara stor, och därmed även måste vara duktig, klara sig själv, skärpa sig, vara en förebild osv… Det är lätt att halka in på sånt när man försöker uppmuntra och berömma saker hon gör. Eller ”manipulera” henne att göra saker: ”Du är ju så stor och duktig, visa nu…” Aj aj…
Jaja, hur som helst kommer vi ha en toppenvecka. Det är skönt att komma hemifrån en sväng, och det funkar prima med Iwan också, han bara sover och hakar på. Det känns som att vardagen, så som den var innan jag blev höggravid, kan börja igen. Nu ska vi leka och träffa folk och mysa och möta våren och gå in i vårt andra år i huset.
