Idag känns på något sätt som en dag mitt i livet, vilket ju alla dagar är. Men just idag känns det som, tja, saker och ting rullar på på ett bra sätt, olika trevligheter löser av varandra, njutningsfulla bad växlas med svettigt trädgårdsarbete, hänga tvätt, beundra Iwans första förflyttningar framåt, sova för lite, uppleva fina möten med människor, gamla vänner, nya vänner, främlingar, släktingar, glömma betala en räkning, planera en resa till en vän under hösten, schemalägga, stressas, omprioritera, pussas, morras, längta, våndas, rycka upp sig, härsa ner sig, pendeln slår fram och tillbaka, och ja, det är kanske det som är det nya – att jag hänger med. Jag har blivit bättre på att känna efter och kan njuta av att vågorna går upp och ner, eftersom jag vet när det är dags att vända. Förut har jag liksom kraschat både uppåt och nedåt, fått sopa ihop mig och börja om från början. Men nu hänger jag kvar, hanterar tveksamheter och problem i farten. Det är kanske en av skillnaderna på att vara deprimerad och att inte vara det – huruvida man kan hantera starka känslor, stora händelser, motgångar och medgångar, eller om allt ständigt känns övermäktigt. Depression, det drabbade mig hårt i våras, och det är ett tillstånd jag i olika grad levt större delen av mitt liv i. Äntligen ser jag ljuset på allvar.
Vad gör jag då, denna dag mitt i livet? Jag är på stan och letar efter glasögon. Sju par har jag med hem att prova, borde masa mig in i ännu en butik och skaffa lånebågar, men jag samlar kraft och dricker saft på Espresso House först. Antonia och Hugo är på Himnabadet. Antonia vill absolut inte bada men är enligt Hugo lyrisk över att få träffa barn. Vi har ställt henne i kö till ett dagis, och hoppas att genom ett mirakel få en plats under hösten.
