Hej kära vänner!
Här kommer en liten reseberättelse från Hugos och min senaste resa. Den bar av till Polen, 3-11 februari 2007. Vi hade först en tanke att förlägga årets skidsemester till Polen men efter som snön dröjde vågade vi inte räkna med det, och tanken föddes att åka ner till Polen och bara semestra och vårda familjekontakterna 🙂
Så sant som det var sagt bar det av lördagen den 3:e februari. Vårt flyg gick från Skavsta i en alldeles utmärkt bekväm tid, nämligen klockan 18.05. Ingen galet tidig morgon alltså. Däremot en ganska sen kväll. Vi landade i Katowice vid åtta och tog därifrån en buss till Krakow (skulle tagit två timmar men tog bara en, man klagar inte.) Vårt mål i Krakow var att hälsa på min kusin Ewa och hennes pojkvän Jacek, samt att kika lite på Krakow.
Jacek och Ewa på E. Wedels chokladcafé, Jacek med en chilichoklad och Ewa med en rosenchoklad
Både Ewa och Jacek kommer egentligen från Bialystok (stor stad i östra Polen, nära gränsen, 300 000 inv) men Jacek har nyss fått jobb som dataingenjör på en bank i Krakow och hade av företaget fått en lägenhet till sitt förfogande i tre månader. Och eftersom lägenheten hade 6 sängar så var vi välkomna att droppa förbi. Ewa är utbildad jurist men har inget jobb än utan pendlar mellan hemmet i Bialystok, ryskastudierna i Warszawa och pojkvännen i Krakow.
I Krakow ägnade vi oss som sagt åt lite lugnt turistande. Vi var på stora torget med dess fantastiska saluhall, Sukienice, och otroliga kyrka, Heliga Maria-kyrkan.
Kosciol Mariacki och saluhallen
Sedan 800 år tillbaka spelar en trumpetare ur tornet varje hel timme, för att minnas ett tillfälle då staden blev anfallen och trumpetaren blev skjuten av en pil under sin varningssignal. För att minnas just att trumpetaren blev skjuten så avbryter trumpetaren sin melodi tvärt. Men sedan vinkar han för att visa att han inte blivit skjuten på riktigt 🙂 Fatta, 800 år… man vill inte vara den som kommer för sent till jobbet när det innebär att man bryter den traditionen…
Saluhallen Sukienice (förr huserade där lyxiga klädeshandlare, nu bara souvenirhandlare)
Hugo utanför Sukienice
Allesammans på en fasligt turistig (och frusen) tur med häst och vagn. (Jag vet, vi får skylla oss själva när vi gör sommarsemestrar mitt i vintern)
Krakow är en himlans trevlig stad konstaterade vi efter några dagars umgänge med staden. Det är en väldigt levande och intensiv stad, samtidigt lugn och avkopplande. De flesta gator och kvarter kunde beskrivas som â€en levande sidogata med mycket affärer och restaurangerâ€. Alltså, det fanns affärer och butiker och restauranger och cafeer överallt, kvarter efter kvarter, men överallt kändes det gemytligt och hemtrevligt, så man kunde strosa i det oändliga utan att känna sig vilse. Vi letade oss även till det judiska kvarteren, Kazimierz, där vi hittade ett mycket mysigt Klezmerhois. De utlovade levande klezmermusik varje kväll, men vi kom nog lite för sent och fick nöja oss med ruskigt god öl (varför skrev jag inte upp namnet?) och musik ur stereon. Alla ni som undrar – vad är klezmer? Gå in här eller kom på vår inflyttningsfest, då vi utlova klezmer i mängd.
Lååång gata i Kazimierz
Bland tavlor, antikviteter och stamgäster på Klezmerhois
Obs! Man får INTE spela trumpet på spårvagnarna i Krakow. Så det är bara att lämna den hemma om ni planerar ett besök här.
Krakow är en av de få stora städer som kom undan helt oskadd från andra världskriget, och därför finns där enorma mängder gamla hus, kyrkor (120 varav 60 i gamla staden) och synagogor. De har fantastiska kulturskatter, bland annat en Van Gogh-tavla, de har ett stort slott med en drakgrotta under, de har den breda Wislafloden som skapar en oas i staden, de har en 700 år gammal saltgruva i närheten och de har en NoaNoa-outlet-butik. Ehe… ïŠ Som under detta besök också räknas till Sevärdheterna på grund av min skrala ekonomi…
Åter till kulturen… saltgruvan ligger en bit utanför Krakow, i Wielnicka. Vi gjorde ett besök där. Den grundades för 700 år sedan då drottningen Kinga ville göra något för folket och önskade att man anlade en saltgruva. Saltet kallas även â€det grå guldet†och har haft stor betydelse för Polens ekonomi få den brukades oavbrutet fram till 1994. Nu är det bara en turisttraktion. Gruvan sträcker sig ca 200 meter ner i marken och har 30 mil gångar. Vår guidade tur började med att vi traskade ner för en trappa – 50 våningar!!! Nere i gruvan finns ett flertal kapell och salar och en mängd statyer. Men det starkaste minnet för min del från besöket är nog ändå hissen som vi tog upp ur gruvan. Det var en trevåningshiss, där de fyllde en våning i taget, och i varje våning fick det plats 9 personer, men då var man tvungen att stå som packade sillar, och helst skulle man inte vara mer än 180 cm lång. Men i vår guidebok stod det att det skulle vara en trähiss, så man får väl vara glad att den numera var gjord av metall…
I trapphuset, Helena på väg ner, Hugo och Helena i en av gångarna, den fantastiska hissen.
Ljuskrona av saltkristaller, salt stupränna, Drottning Kinga i saltsten, Salt i taket
Det största kapellet, uthugget under 70 år av endast tre personer, fullt med skulpturer, väggfasta ”tavlor” och ett golv som ser ut som klinkers, men är uthugget rakt ur stenen.
När vi turistat klart i Krakow inhandlade vi varsitt par polska tofflor och lämnade tryggheten för att ge oss av på äventyr i bergen. Vi satte oss på en buss mot Nowy Targ, varifrån vi fortsatte mot Bialka Tatrzanska, där min morbror Michal just då var på skidsemester med sina två barn (mina kusiner) Emilia och Filip.
Michal, Filip och Emilia
Vi fick vänta lite på den lilla busstationen i Nowy Targ men hade inte tråkigt. De två damerna som jobbade som toalettvakter (på en busstation i storlek som typ Hedemora eller Svenljunga) spelade lite på en enarmad-bandit-maskin som stod på stationen och den ena tanten vann men då fick maskinen fnatt och började plinga oavbrutet. Damerna försökte få stopp på den genom att flera gånger stänga av och på den, samt dra ur sladden. Under tiden satt en gubbe bredvid oss på bänken och flyttade om sina inköp i sina kassar, bland annat råa kycklingfileer som han hanterade i sina bara händer (man får inte vara pjåkig i Polen, återkommer till det…)
Jaja, vi kom fram till Bialka Tatrzanska, åt en god middag och väntade på att min morbror skulle ringa och berätta vart vi skulle bo. Trodde vi ja. â€Leta reda på någonstans att bo så ses vi i backen sen†meddelade han… för att göra en lång historia kort, så knackade vi på ett 10-15-tal dörrar innan vi till slut hittade en liten dam som lät oss sova i en smal gammal 100-årig säng i sin källare. Eftersom rummet inte brukade användas så var de tvungna att elda på i kaminen. Så när vi kom dit så var det ca 35 grader i rummet… Men vi var glada ändå, för vi fick två dagars härlig skidåkning! Hugo tyckte det var lite platt men för mig som är nybörjare var det helt fantastiskt. Typ vart enda åk var perfekt. Det fanns 5 liftar men de gick typ upp till samma punkt och det fanns inga egentliga pister utan hela området ner till där de fem olika liftarna startade var pistat, så det var bara att åka lite som man ville. Och dessutom är polackerna inte lika skickliga på slalom som fransmännen, så jag kände mig riktigt duktig! De flesta polacker masade sig i fina svängar ner för backarna, och såg inte upp för någonting, så man fick ha uppsikt åt alla håll för att inte bli överkörd. Vilket Hugo hade oturen att bli en gång…
Jo, det finns berg i Polen
Åkning från 9.00 till 22.00 varje dag, alla pister upplysta!
Vid det här laget började vi bli rätt möra, i alla fall jag. Resor hit, resor dit, leta boende, leta bussar, sova i en 90-säng…pust! Och nu skulle vi ta oss till Warszawa. Vi gav oss iväg till Zakopane för att därifrån ta en tokbillig nattbuss (75 spänn) till Warszawa. Den skulle gå vid 22 och ta åtta timmar, och kvällen tänkte vi ägna åt att titta på Zakopane som ska vara en fantastiskt mysig bergsstad. Men när vi åkte bussen till Zakopane så kände vi plötsligt att nej, nu var vi väldigt trötta på polska bussar. Så vi kollade upp ett nattåg till Warszawa istället, vilket tyvärr gick redan klockan 19. Så efter ett litet sammanbrott där all trötthet tog ut sin rätt, fick vi acceptera att vi missade vår helkväll i Zakopane. Men hellre det än att åka buss hela natten. Vi fick en egen kupe på tåget och liggplatser. Så efter en middag av bröd och yoghurt somnade vi sött redan vid tio.
Var tvungen att infoga en bild på oss i liggvagnen, eftersom det är en barndomsdröm för mig att få sova i liggvagn på tåg. Hade en kompis som hette Jens när jag var fyra, och hans pappa var konduktör, så Jens hade åkt liggvagn en massa gånger och jag blev jätteavis.. *slut på sentimentalitetparentesen*
Vi vaknade mindre sött 4.45 av att tåget rullade in på Warszawa station och vi kastade oss ner från britsarna och tog oss ur tåget med alla våra prylar. Vi tog en taxi till morfar och blev lurade att betala dubbelt så mycket som det skulle kostat. (Är det ok om jag stänger av den här? undrade chauffören och stängde av taxametern medan jag trodde att det var radion… ) Vi väckte bryskt min lilla morfar redan halvsex på morgonen men blev bjudna på mackor och te innan vi kröp i säng igen och sov till elva.
Det hade nu hunnit bli fredag och detta var vårt sista stopp innan vi flög hem på söndagen. Fredageftermiddagen spenderade vi i Warszawa, med att fruset titta lite på Gamla stan och sedan fly till en jättestor galleria där vi shoppade lite, drack varm choklad och gick på bio. (såg The Queen, och nej, de dubbar inte allt längre…)
Fruset turistande, Kulturhuset i dimma, Vykortsskrivande
På lördagen stannade vi kvar hemma hos morfar i Henrykow hela dagen och bara tog det lugnt. På förmiddagen skottade vi snö och lekte med morfars hund Klusja. Min kusin Jacek, (Ewas storebror, och ja, han heter likadant som hennes pojkvän) kom förbi och åt lunch. Och senare på eftermiddagen kom morbror Michal hem. På kvällen tog vi en promenad i området och gick en sväng till mormors grav på kyrkogården som ligger alldeles intill morfars hus. I övrigt spenderade vi dagen med att dricka te, vin och lyssna på min morfars berättelser och släktsjukdomar, världskrig och barnbarnsbarn. Och appropå pjåkighet… min morfar diskar inte mer än man kräver av honom. Vi synade det fläckiga glasen lite första kvällen, och dagen efter hade han både putsat silverskedarna och diskat glasen oklanderligt 🙂
Klusja
Morfars hus, Björkgatan 7
Middag med tjocka släkten
Mormors grav
Men vänta nu, det är något som fattas tänker ni nu.. En hel semesterblogg från Helena och Hugo utan matbilder? Är det möjligt? O nej… scrolla ner bara, här kommer maten :->
