Det är kanske dags att börja uppdatera lite oftare här nu när vardagen rullar på… Men Antonia ger mig inte riktigt den egentid jag hade innan sommaren. Det är full fart här mest hela tiden och av ren självbevarelsedrift kastar jag mig ut ur lägenheten med Antonia efter frukost, för att sysselsätta (och trötta ut henne) så hon får ha nått kul (och jag sen kanske en lugn stund…).
Idag var vi i Trädgårdsföreningen på förmiddagen, och när något barn kommer inom räckhåll för Antonia så vänder hon ut och in på sig för att hinna fram och hinna le och hinna få kontakt och hinna ropa lite och …hinna försvara sin gåvagn som barnet visst kidnappade och gick iväg med, hinna krypa efter, hinna ifatt, ropa lite, sno tillbaka vagnen och sen snopet se hur barnet med lätta steg studsar vidare mot nya äventyr. Jag kan riktigt föreställa mig hur hon önskar att hon kunde gå, helst springa… Nu är hon mest förvisad till att äta sand och titta på de andra barnen.
Så hon får några korta stunder av lycka, några möten med andra människor, och resten av tiden får hon tillbringa i vagnen eller i vår svettiga lägenhet.
Projicerar jag? Absolut, jag erkänner – jag är rätt så trött på vår lägenhet och rätt så trött på det faktiskt ganska ensamma mammalivet. Jag längtar till min egen Bullerby, där både Antonia och jag kan få givande sällskap i vardagen, utan att behöva jaga runt på stan med barnvagnen och stämma träff än här, än där… och de jag helst skulle se som grannar i min Bullerby är mina syskon – en dröm som nu känns helt omöjlig då vi bor i Uppsala, Linköping, Skövde och OSLO.
Suck!
Ibland låtsas vi att vi bor i vår lilla Bullerby och så hänger vi i kvällssolen på den lilla gräsplätten utanför huset en stund… men snart inser vi att det finns alldeles för få getter, plommonträd och framför allt grannar och alldeles för många 15-åriga manliga mopedister och 14-åriga kvinnliga rökande groupies till tidigare nämnda mopedister (vi bor på baksidan av en skola, vid moppeparkeringen) för att någon Astrid Lindgren känsla ska kunna infinna sig.
Sådan är det. Tills vidare har jag och Hugo i alla fall börjat kolla på hus och utforska landsbygden kring Linköping, i jakt på lycka. Eller nått.
