Modern

Mammas instrument är fina, visst, men pappas saxofon gick direkt in på första plats i Antonias hjärta… Kanske lika bra det, brasset hade alltid roligast på orkesterturnéerna…

Igår fyndade vi dessa två pinnstolar på Magasinet, för bara 15 kr styck. Sköna och fina!

Klockan är halv nio och jag har varit uppe sen innan sju, dock inte pga Antonia idag. Jag har spenderat morgonen virkandes en jacka till Antonias umpa (=apa, som i sången ”Tänk om jag hade en liten liten apa, umpa, umpa, fallerallera. Det sistnämnda är förresten ett av Antonias favoritord, återkommer även i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera”…) Åter till umpan, den fick skor igår och jacka är på väg som sagt. När jag kommit en bit på den igår blev Antonia imponerad, strök över den lilla tyglappen med handen och sade ”Fint det var! Fint det var!” och sen började hon tjata om att nallen skulle gå jackan, trots att det bara var en liten lapp.

För övrigt tittade vi på schlagerfestivalen medan ovanstående utspelade sig, och Antonia dansade till två låtar på fint och engagerat så jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var nog det vackraste jag sett! Det är så otroligt häftigt hur vi har en just inom oss att dansa till musik! Det är så jäkla ljuvligt, och helt klart min favoritegenskap hos människan.

Nu ska jag äta något och sen gå ut i trädgården. Vi håller på att göra plats för en sandlåda åt Antonia.

Antonia uppskattade mycket att sitta och fika med trevligt sällskap på Magasinet. Och alla uppskattade hennes trevliga hälsningar, konversationer och lekar…

Antonia väckte oss innan sju med stor entusiasm. Alla skulle leka och alla skulle sjunga. Hugo försökte haka på så gott han kunde men somnade snart om i sängen på Antonias rum. Antonia själv höll ut nästan två timmar men även hon har gränser… Bara mamman som orkar, blir ostörd städning innan Magasinet. Eller ska jag kanske sy min sjal till bröllopet…

Nu jäklar morsan, hämnden är ljuv!

Lycka lycka lycka är 30 minuter i solen, i en perfekt tempererad bris.

Idag firar jag och Hugo 6 år tillsammans! Så länge! Vi var bara 23 när vi träffades, men det känns som nyss, som att vi just träffats. Och ur ett livsperspektiv har vi ju bara precis nätt och jämnt inlett vår relation. Precis som livet i övrigt. Jag räknar om från 20 år, jag räknar vuxenår. I sommar fyller jag alltså 10 vuxenår, av förhoppningsvis ca 80, rena nybörjaren alltså. Men åter till Hugo. Vi har inte orkat planera så mycket firande, dock har jag på mig örhängen jag fått av Hugo, dessutom upputsade med Hugos favorittandkräm 🙂 Det är väl så fancy det blir i vår småbarnstillvaro. Nej jag klagar inte, vi hade nog kunnat lämna Antonia hos farmor och farfar och ta en helg i Paris om vi velat, men just nu är i alla fall jag inte sugen på något annat än att bara vara, tillsammans, hemma.

Antonia har en ny favoritförälder, och det är inte jag. Det är underbart. Äntligen har jag inte ett 12-kgs plåster på mig så fort jag är hemma. Och Hugo verkar lycklig.