Modern

Jag har tagit några extra jobbpass, och jobbar därför idag, på torsdag och nästa måndag. Idag fördriver jag tiden med att lyssna på höstens avsnitt av Mammas nya kille. Solen skiner, och delar av mig hade hellre hängt med släkten som fortfarande är på besök, eller gått på mellandagsrea, men men… Jag får ha tålamod, som Antonia säger.

God jul alla kära vänner där ute! Idag är mitt hjärta stort och rymligt och alla som finns i mitt liv på ena eller andra sättet finns med mig i tanken. Dessutom har jag stora delar av närmaste familjen hos mig, lunchen är avklarad, Antonia sover och vi har lekt julklappslek och jag sitter här och slickar i mig egenbakade chokladbiskvier och tiramisu från Stinas italienska restaurang. Jag klagar inte. Årets sista vecka ska avnjutas i samma anda.

Igår ägnade jag och Antonia hela dagen åt att städa. Idag är hela hemmet ett bombnedslag av paketpapper, leksaker och gud-vet-vad igen… Hugo och jag har tillbringat eftermiddagen på tornby för de sista julklappsköpen samt mathandling. Imorgon är stora matlagardagen och framåt kvällen börjar den stora anstormningen… Det blir toppen det här 🙂

Ni vet, ibland får man en känsla av att: ”nu borde jag verkligen ta det lugnt annars kommer jag bli sjuk.” Har ni någonsin lyckats ta det så lugnt så ni slipper bli sjuka? Här sitter jag med snor och halsont och minns att jag tänkte för att par dagar sedan att jag borde ta det lugnt. Jag minns också att min reaktion på den insikten var ungefär ”Mmm…” och sen stressade jag vidare med sena kvällar och tröttande shoppingturer. Märkligt hur vi hanterar vår magkänsla. För visst brukar diskussionen gå ungefär så:

-”Jag känner att jag borde ta det lugnt…”
-”Mmm man borde varva ner lite…”

Sällan säger man till sig själv eller andra:
-”Ojoj, det måste du ta på allvar, bums ner i soffan så sätter jag på tvn och hämtar filt och fika åt dig.”

Och sällan har väl någon ringt till sin arbetsgivare och sagt:
-”Alltså, jag är helt säker på att jag blir sjuk om ett par dagar om jag inte tar det lugnt, så jag stannar hemma och slappar ett par dagar.”

Vi testar ett nytt grepp för att hantera julstress, jobbstress, barntrotsstress och begynnande förkylningar. Middag på Aioli tapasbar. Hoppas det funkar. Jag är oskuld på tapas, så det ska bli jättespännande.

Hur hamnade vi överhuvud taget på stan en söndageftermiddag? Jag har spelat med min nya kvartett i Domkyrkan, inte dåligt ställe att debutera på!? Det gick toppen. Antonia då? Sover i vagnen efter lek och fika i Domkyrkan.

Dagens tarotkort blev naturligtvis ”Patience”, och det måste ju syfta på att jag ju lägger patiens på jobbet hela dagarna. Eller så var det inte det gudarna hade i åtanke, utan snarare ”This is a time when the only thing to do is wait.” Så klart. Det har vi redan konstaterat. 25 timmar och 12 minuter kvar att jobba. Ska nog skaffa den där champagnen på lunchen idag,

Annars då? Tja, jämna plågor, dvs jag längtar efter det mesta som komma skall, så snart jag slipper den här skrivbordsstolen, behöver inte gå in på detaljer igen, men ni vet, livet och allt det där. Hit me! Jag är redo för fortsättningen, efter de månaders retreat jag har betraktat detta jobb som. Man måste få ha lite tråkigt ibland, måste få längta och sakna, för att hinna känna efter vad man uppskattar. Jag har blivit mycket klokare på mig själv under året som gått.

Ju fler gånger man ändrar sig, ju närmare är man ett bra beslut. Det är en princip jag och H försöker använda när vi formar vårt hem. Kanske går det att använda på annat också. Men då menar jag inte att i beslutsångest stå och vela fram och tillbaka, utan att ta ett genomtänkt beslut, leva med det ett tag, omvärdera, ta ett nytt beslut, samma eller ett annat, sen leva med det igen. I vissa fall hamnar man tillbaka på ruta ett efter att ha varit inne på lite andra idéer, och då kan man vara säker på att den första magkänslan stod pall för lite ifrågasättande. I andra fall blir det sista beslutet helt annorlunda än det första, då kanske första magkänslan innehöll idéer och drömmar som inte kom från hjärtat, utan var smutsade av prestation, borden, gamla drömmar, begränsade visioner… Själv har jag släppt en massa sånna idéer i alla fall, idéer som funnits med länge, men som inte tålde att titta närmare på, eller ens formuleras i ord, framförallt inte hörbart inför andra. Då sprack de som troll i solen.

Så, nu ska jag avnjuta mina sista 4 dagar och 1 timme och 56 minuters leda och tristess och saknad och längtan med tacksamhet. 🙂

Ja jag vet, ni vill läsa om Antonia också. Hon chockade mig med sitt fantastiska värdinneskap igår. Vi fick besök av Christoffer, lagom till middag, och jag hade så klart berättat att han skulle komma och äta middag, och att han skulle fylla år, så vi skulle äta kaka och så…

Sen när han kommer så rusar hon ut på trappen och tjatar medan han tar sig ur bilen: ”Klä av dig! Det är mat! Vi ska äta! Häng upp jackan! Kom in! Christoffer ska jag hjälpa dig? Är den tung? (väskan) Du får sitta bredvid mig.” Sen lägger hon upp gele åt honom, sjunger lucialåtar, och så klart ”Ja må han leva” följt av tre rejäla hurrarop till kakan, och han får smaka av hennes mat, och hon vill smaka av hans, och så klart avslutar kvällen med att han får borsta hennes tänder och får ett antal godnattpussar i belöning. Vad säger man… Hon skulle kunna ta hand om ett sällskap själv, bara man berättar innan var maten står och vad de ska göra. 🙂 hon får kanske vara projektansvarig på julafton…

I eftermiddag ska jag besöka en nyfunnen loppis, Prio 1, på Roxtorpsgatan, stor och billig, ska främst leta tallrikar, men även kika igenom barnkläder och textilier.

Sommaren 2001 var jag i det fantastiska klostret mellan Taize och Aumeny i sydöstra Frankrike. Jag var där en vecka, och gjorde en inre resa jag länge längtat efter – äventyret att inte tala under en tid. Under en vecka levde jag tillsammans med ett 20-tal andra tjejer från hela Europa i det katolska nunneklostret i Aumeny, och vi delade våra måltider i tystnad. Liksom alla andra som besöker denna plats, så deltog vi i de tre stora bönestunderna som hålls dagligen, och vi hade även en egen bibelstudiegrupp dagligen. Övrig tid ägnade vi åt att möta oss själva, i naturen eller i de olika kloster och kapell som finns att välja på. Det var en fantastisk vecka, med både smärtsamma och glädjefyllda insikter, och jag lärde mig att meditera. Sedan dess har jag burit med mig beslutet om att jag verkligen vill fortsätta meditera, och nu när det närmar sig 10 år sedan jag bestämde detta, så tänker jag infria mitt löfte till mig själv. Jag känner mig stärkt och inspirerad av mitt lyckade VVV-projekt (våga vägra vintertrötthet) och är redo för ett nytt egoprojekt att sätta tänderna i.

Men, jag har lärt mig att jag lätt sparkar bakut av förändringar som känns för stora och långsiktiga. Därför ska jag ge mig själv en tidsbegränsad utmaning, nämligen den att från och med första ledighetsdagen (22 dec) och fram till förlossningen meditera 30 minuter dagligen. Jag kallar projektet 1000 minuter, då det blir slutsumman fram till beräknad förlossning. Sen lär jag ju gå över en två, elva veckor, men det blir bara bonus.

Men, då undrar ni kanske – är det någon mening med att meditera i bara en månad? Måste man inte göra det regelbundet för att få resultat? Jo visst, naturligtvis är mer bättre, men här ska ni få höra en häftig och glädjande nyhet. Jag läste om ett forskningsprojekt om meditation, där man låtit försökspersonerna meditera dagligen i en månad, och så undersökte man hjärnan på olika sätt, samt ställde frågor om bland annat personernas lyckotillstånd. Det första härliga resultatet var att personerna var tydligt lyckligare efter meditationsmånaden. Men det fantastiska resultatet var att lyckohöjningen var permanent! Även lång tid efter att personerna slutat meditera hade de med sig effekten – snacka om bra tidsinvestering! Så, om en månad kommer jag vara permanent lyckligare. 🙂 Heja hjärnan!

Naturligtvis har jag en förhoppning om att få mersmak och fortsätta meditera regelbundet, men det känns helt klart uppmuntrande att veta att effekten är bestående. En liten julklapp till mig själv.