Modern

När man dör, då ligger man först länge länge i en säng, sen dör man. Man får behålla skinnet men en målvakt kommer och försiktigt försiktigt tar bort underläppen och hakan. Och läpparna, de sätter man på grisar. De som ska dö får åka med människovagnen långt långt till någonstans där det finns en säng åt alla (”så många som det är i vagnen, så många sängar är det”.) Man är glad när man är död, för man är tillsammans.

Själv ska Antonia aldrig dö, för då ligger hon nere i marken och gråter. Men hon och jag kan dö samtidigt, då blir vi inte ledsna.

Och innan Antonia kom hit, så sjöng hon med alla flickorna.

Pojkarna, de kan inte dö. Men gammelfarfar, han har bara legat i sin säng hela tiden, och nu har han dött, så vi får inte ha honom kvar.

Och innan man är i magen, då är man död i månen. Förstår du.

IMG_0431.mov

Ja jag finns kvar, ge inte upp mig. Jag har inte gett upp er, eller bloggen, jag vet inte bara inte var när hur. Men jag vet vad – det finns mycket jag vill dela, utveckla, fota, skriva om, tycka till om. Jag vill bara verkligen inte leva med mobilen klistrad i högerhanden (det är från den jag bloggar) och Iwan kräver rätt mycket action nu, så det regnar inte lugna stunder över mig. Men ge inte upp – I will come back brighter.

Idag har Pippi kommit på besök hos oss. Och hon har skrivit stora delar av sitt namn alldeles själv. Eller förlåt, stora delar av Antonias namn…

Han kan ju inte få fira sin första födelsedag utan tårta, så nu har jag, förutom vanliga chokladtryffeltårtor, bakat en utan ägg, mjölkprotein eller gluten. Ätlig till och med! Och en bit har jag pyntat åt Iwan 🙂

När jag läst godnattsaga för (en övertrött) Antonia idag, och sade godnatt, sade hon: – ”Jag orkade inte en så där lång saga…”

En mycket trött inväntar sista versen på sin födelsedag, men var är alla andra?