På fredagen lämnade vi mamma och Antonia hemma och tog lokaltrafiken till Götgatan!!!

Lenka och Barbara! Är man öststatsbrud så är man.. fast dessa mössor köpte vi ej!

Vi hämtade nya shoppingkrafter med en underbar kaffe latte På Tullys uteservering, gött!

På eftermiddagen gick vi på loppis i Tyresö. Antonia hittade en skön fåtölj att hänga och spana på folk i…

…och för att behålla sin anonymitet drog hon på sig ett par glasögon…

Hemmamys på kvällen

På väg till tåget hemåt i lördags

SuperMims!

Antonia på babycafé häromdagen, ett av världens bästa ställen att upptäcka världen på

Antonia har fått ett par handledsvärmare av farmor, beställda av mig eftersom hon inte vill ha vantar på. Hon ville inte acceptera dessa heller först, men idag gick det bra. Hon blev väldigt nöjd när hon förstod att jag också hade handledsvärmare, och att vi var lika samma!

Och när hon har somnat kan man vika dem över handen – fiffigt! När hon vaknade drog hon glatt och förvånat upp armarna som jag stoppat ner under filten, och sträckte upp händerna med sina fina handledsvärmare på!

Här är Stina och Antonia på promenad när vi just anlänt:

Här är en när Antonia klättrar runt på Stinas väskor:

Och här är en på två små partytjejer på Café Sör:

Äta päron…

Stå lite på bordet (bra utsikt!, såg ända bort till pappa)

Men vad hon fotograferar, ska jag fortsätta posa så här eller?

Gå på promenad! Men titta vilken fint hår, skulle man få kunna…

…smaka litegranna på det där eller?…

Här har vi grejer som måste undersökas…

En liten paus i mitt eget säte. Jag har koll på mammas klocka.

Provar en annan ställning…

Sparka lite med benet…

Hepp!

Ah, sitta i pappas knä litegranna..

Hej hej flaskan!

Hugo drar rövarhistorier om hur lång banan egentligen är…

Antonia sov gott i barnvagnen och västkustluften.

Julia hade varit i Göteborg på konferens med jobbet, och stannade kvar för att se lite mer av stan tillsammans med oss.

Vackra syster!

Vackra jag!

Två gånger mötte vi upp löparna längst banan. Här står vi i Slottsskogen och väntar på Hugo efter ca 1-2 km löpning.

Här kommer grabbarna, fräscha och pigga nog att orka vinka än så länge. Hugo först, sen Christoffer och Björn sist.

Andra gången vi mötte upp dem hade de 2 km kvar och var lite mer slitna…

Tuffa tjejen fick en ny mössa…


… och hade ganska kul åt löparna!


Här är gatan vi bodde på, mitt i vackra mysiga området Haga.

Vi bodde i Hugos kusin Johans lägenhet, och han hade stolar med barnhandtag nedtill. Konstigt, han har ju inte barn än, men Antonia tackade för barnanpassningen!

Hugo hugger in på en bulle från Café Husaren efter avslutat Göteborgsvarv, med en tid på 2:06:46.

Nästa år springer jag och Jullan!

Antonia och jag packade ju in oss i bilen i onsdags och for upp till Uppsala. Resan gick bra även om det var lite läskigt att köra så klart… Vi tog en lugnare väg över Enköping på vägen dit, men faktiskt var det skönare att åka E4:an, som vi gjorde på hemvägen. Då slipper man ju möten i 90 km i timmen, jag tycker det är sjukt läskigt… Vistelsen började med en sväng till Mimmi, där vi fick god mat, fint prat och en skön eftermiddag. Sen en sväng förbi Bellman, innan jag åkte till familjen Aveskogh på kvällen. Där välkomnades vi varmt och jag fick prata förlossning med Johannas mamma som är barnmorska – ett ämne som varken barnmorskor eller mammor kan få nog av antar jag… Torsdagen tog jag och Johanna (och Antonia) det väldigt lugnt med prat, promenad och godis, och på kvällen åkte jag till Julia där vi fortsatte slappa fram till lördag morgon då vi åkte hem. Kort sagt var det ett väldigt soft besök, vilket jag medvetet planerat då jag vet att Antonia lätt speedar upp sig när vi är bortresta. Och det funkade som jag hoppats, för Antonia var bara glad och nöjd och lugn hela tiden.

Tja, vad mer kan man säga om det. Jag låter Antonia fylla i det jag missat:

Antonia utvecklas i fascinerande fart som vanligt. Hon har börjat snacka lite mer som ni hör här, och är kaxig och go och hänger med på det mesta. Hon söker kontakt med blicken, måde med kända och okända personer, hon lägger sig i samtal och sällskapar mig gärna med några sit-ups när vi är på gymmet. Idag har vi varit på massagekurs igen och Antonia babblade sig igenom det hela och låg och försökte rymma från mig på mattan. Men jag tror hon gillar massagen, det är bara att hon blir sugen på att vrida sig när man tar i henne. Det är samma sak när man klär på henne, hon korvar sig så gott hon kan. På förmiddagen var det babycafé igen också, och Maja kom dit, men Antonia började inte gråta denna gången som tur var. Hon låg mest på lekmattan och tuggade på leksaker och tittade på de större barnen som sprang omkring. Mot slutet blev hon riktigt trött och hungrig, och fullkomligt däckade vid tutten. Jag trodde hon skulle sova sig igenom sångstunden så jag kröp upp i ett soffhörn med henne i knät, men bara vi hade sjungit två textrader så slog hon upp ögonen, släppte tutten och försökte sätta sig. Inte tänkte hon missa en sångstund inte! Så det var bara för mig att masa mig upp och ge mig in i dansen…

Dock fick jag ett förlösande ”snälla” av Mimmi igår (även om Hugo tror att det var av barmhärtighet mer än av intresse) så jag ska lägga upp lite bilder på saker jag sytt idag. När jag orkar… För jag har bara sovit fyra timmar i natt. Mina hormoner är verkligen upp-och-ner, eller vad det nu är… varghonan kanske?

Föreläsningen igår var ok. Intressantast var diskussionerna kring ämnet, som mest kretsade kring hur man verkligen går till väga för att ändra sina tankar. Författaren gav väldigt lite tips på hur man ska göra, och vi såg att risken är att man bara trycker undan dåliga tankar och krampaktigt klistrar på nya tankar, en positivare attityd, och invecklar sig mer än utvecklar sig… Vi kom fram till att det krävs en ganska ingående analys av den negativa tanken, följd av acceptans och sedan metodiskt arbete för att ändra sin attityd, för att lyckas med en riktig förändring. Ämnet gick vidare in på hur man förmedlar sånna här idéer, för kanske menar författaren att man ska göra så här, men hon är själv inte medveten om sin process och uttrycker sig enklare. Och en del av hennes läsare kanske automatiskt gör på ett sätt som funkar, medan andra gör på ”fel” sätt… Allt handlar om språk, uttryck och personkemi egentligen, så det är bra att det finns många ”gurus” att följa. Där en av oss ser en lösning, ser en annan bara ytterligare prestationskrav. Där en läser om en väg till ett enklare liv, kanske en annan bara ser tomma ord.  Spännande, häftigt, att bara gå ner i en källarlokal i centrala Linköping och hitta människor som man direkt kan analysera sånna här saker med. Dessutom himla skönt att få sitta ner i en meditativ stämning nån timme och bara samla sig och ge tid åt ett budskap som handlar om hur man ska må bra och få ett underbart liv. Lyx! Ska gå tillbaka dit så fort bomben briserat och rasmassorna är återuppbyggda : )

Kanske är jag velig, jag menar jag måste ju bara bestämma mig för vilket av fem sorters bröd jag vill ha, om mackan ska vara halv eller hel, vilket pålägg jag vill ha, om den ska toastas eller inte, om jag vill ha alla grönsaker (tomat, sallad, gurka, lök, jalapeno, saltgurka, paprika och oliver) och sen, ja, dressingshelvetet, och slutligen, ”salt och peppar?” Jag skulle dessutom försöka ta dessa beslut åt Hugo också, och de kunde ju bara fetglömma att jag skulle försöka ta någon form av meny och dessutom bestämma mig för vilken dricka jag skulle ha, och om jag skulle ha chips eller cookie och i så fall vilken sort… pust! Men: varför måste jag välja så mycket? Jag vill bara ha två mackjävlar… Till råga på allt sker allt detta i en krigsartad miljö av pipanden och tjutanden och sliceanden och saker som åker in och ut ur olika ugnar… och personal, som är trevliga, men pratar in under glasdisken så att alla försök att få hjälp med valen bemöts av ett stort leende och ett obegripligt mumlande…

Jag stöttar sånna här underbara människor:

Ett försök att lura nyburgaren till max

30 år senare var det fortfarande ingen som förstod henne

På snabbmatsfronten intet nytt

I valet och kvalet

Fast jag förstår personal som gör så här, särskilt mot krångliga kunder som mig:

Kund med det lilla extra

——————–

Innan dramatiken på Subways var vi hos barnmorskan, kanske sista besöket som gravid?! Allt såg bra ut som vanligt. Bebben sitter hårt fast ner i bäckenet, hjärtljuden är fina, magen är lite 1 cm större än senast, och mitt järnvärde är skyhögt (130) så nu slutar jag med järnpillren.

Efter det var jag på pedikyr! Det var något jag tyckte mina fötter förtjänat, och det var underbart skönt! Dock har jag ju inte så mycket ”problem” med fötterna, så jag fick bara rådet att smörja in dem bättre i fortsättningen…

Efter lunchen med Hugge sen så var jag in på Åhlens och skaffade mig en underbar förgylld kanin som jag förälskade mig i förra veckan. Det inköpet går verkligen inte ihop med det ekonomiska tänkande Hugo försöker tuta i mig inför den kommande föräldraledigheten, men den smällen får jag ta… Sen gick jag hem och….sov! Min första prioritet these days. Jag skulle bara testa om det gick, och det gjorde det.. Två timmar, puts väck! Skönt…

Resten av kvällen blir det desto mer aktivitet… nej jag skojar bara! Tbx till horisontalläge!

I torsdags till lördags var jag i Stockholm och hängde med Julia, mamma och Stina. Vår plan var att gå på Stockholms kulturfestival men det hade vi bara inte ORK till! Alla dessa människor.. vi gjorde många många tappra försök att ta oss samman, men så fort man hamnade i alla dessa folksamlingar så gick luften ur en. Det var helt vansinnigt påfrestande, som att vara på IKEA en regnig lönesöndag, hela dagen! Vi försökte samla energi genom att gå in på caféer för att fika och umgås, men överallt spelades hög musik och folk tjattrade i 90 decibel… pust! Så vi gick omkring som zoombies mest hela fredagen, och Stina som var särskilt trött då hon jobbat kvällen innan, gav upp vid sjutiden och begav sig hem till Uppsala.

Jullan och jag piggnade till lite när det blev svalare ute och vi begav oss ut mot Gamla Stan och Söder där det var lite softare stämning. Det var fortfarande en massa massa folk ute men vi njöt stort av att titta på människor, och framför allt inspirerades vi av alla coola kläder folk hade på sig! Här i lilla Linköping känner jag mig som den enda som köper kläder från Monki och har några klädidéer som sträcker sig utanför jeans-och-t-shirt-uniformen, men plötsligt befann vi oss i ett paradis av härligt klädda människor. Modet är ju så härligt nu för den som vågar, allt kan vara långt, kort, tight, löst, stiligt, slappt, rutigt, randigt, hysteriskt, sobert, och här fanns alla stilar representerade, både på killar och tjejer! ”Det är som att gå genom en film”, sade Julia och jag nästan i munnen på varandra. Så vi ställde oss i ett gathörn och bara stirrade och njöt av denna värld där man kunde få se ut hur man ville utan att behöva sticka ut. För visst, man får väl alltid klä sig som man vill, men jag har kanske ingen lust att betraktas som extrem och annorlunda, jag vill bara ha utrymme att uttrycka mig. Och i lilla Linköping så… ja, det är inte New York direkt…

Well, vad hände sen? Tja på lördagen slappade vi mest och pratade, pratade, pratade som vi brukar göra, och sen åkte jag hem vid fem. På söndagen bara tokslappade jag och tankade med Hugo-konto inför veckan som började igår. Fyra veckor kvar till beräknad förlossning, och jag har _fortfarande_ lite problem med att styra upp min tillvaro här hemma… Jag ska försöka skriva ett schema idag för de närmsta veckorna enligt principen att göra något jobbigt varje dag (sy gardiner, måla om garderoben, tejpa lister så Hugo kan måla) och något skönt (läsa, se film, promenera). Vi får se om jag hinner få rätsida på tillvaron innan den lilla knodden kommer ut och ställer allt på ända igen…

Nu ska jag käka lunch. Lägger upp lite bilder senare ikväll.

KRAM