Bebisen mår mycket bra i magen sade läkaren igår, tolkat utifrån en ”mycket fin kurva” man fått av att observera hjärtljuden under en halvtimme. Så det är ju skönt. Och det sparkas runt till tusen där inne, så jag är inte heller oroad. Och eftersom det är min övertygelse att chansen att både jag och bebisen har störst chans att fortsätta må ”mycket bra” om förlossningen får komma igång av sig själv, så väntar vi tålmodigt. I eftermiddag har vi tid för ultraljud, där man mäter flödet från moderkakan till bebisen, som ett mått på att moderkakan fungerar som den ska. (Risken med att ”vara gravid för länge” är att moderkakan åldras, ger för lite näring, och att barnet skadas eller dör på grund av det. Upptäcker man detta för sent kan det även bli så att bebisen får för lite näring för att orka att jag blir igångsatt, så då blir det snitt. Men det kollar man med ett stresstest i så fall, genom att ge mig lite värkar med hjälp av hormoner, och kolla hur bebisen reagerar på det.)

Mentalt är det splittrat nu. Ibland släpar jag på 1000-kilosstenar och ibland flyger jag. Att få så här mycket tid till att tänka hjälper mig att bli mer närvarande, känna efter vad jag prioriterar, längtar efter, saknar, drömmer om, och det är inte helt fel att få sålla ut sånt ibland.

Jag blir obarmhärtigt irriterad på saker nu. Till exempel läste jag en mammatidning en artikel om träning efter förlossningen. I slutet av artikeln fanns en liten ruta med en kvinnas ”veckoträningsschema”. Då kan jag inte låta bli att undra, hur många som i förlängningen börjar praktisera ”skrikmetoden” för att söva sina barn, eller slutar amma, därför att de av den där artikeln och informationsrutan ännu en gång matas med bilden av att man ”ska” kunna, eller ”har rätt att kunna” genomföra fem träningspass i veckan när bebisen är 3 månader gammal. Barn får inte störa, barn ska bara finnas, bara ploppa ut smärtfritt och sen anpassa sig till den vita och välplanerade inredningen i det innan befruktningen till tänderna välrenoverade huset… Jag tänker, att kvinnan i artikeln antagligen knappt en enda vecka lyckades genomföra det där schemat, men det var hennes ambition, och hon tyckte det var en kul grej att i alla fall vara med i tidningen. Och reportern var säkert en ung tjej utan barn eller egen erfarenhet eller kritiskt tänkande, som bara ville få ihop en artikel. Och redaktören, som kanske är något äldre, och kanske har egna barn, har kanske inte själv genomskådat skådespelet, utan kämpar själv med metoder och scheman och prestationskrav för att få ihop den verklighet hon återspeglar i sin tidning. Gah! Det sprids så mycket ogenomtänkta tankar åt höger och vänster, så mycket ordbajs, och jag blir särskilt förbannad när det handlar om föräldraskap, för föräldrar idag är, enligt mig, osäkra, mottagliga och förvirrade! De bör behandlas varsamt, och stöttas i att hitta sin egen intuition. För de har hand om samhällets känsligaste varelser.

Och om den där artikeln gör mig förbannad, så kan ni tänka er vad jag tycker om att BVC i Uppsala just nu kör en extra informationskampanj för att lära föräldrar till 3-månadersbebisar allt om 5-minutersmetoden, eller ”skrikmetoden” som den kallas av mer kritiskt tänkande. De delar ut en broschyr där bland annat följande går att läsa.

”Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon ska lära sig att somna in utan att du behöver göra så mycket.”

Detta kan låta oskyldigt, men det lämnar inte så många alternativ åt den stackars föräldern. ”Hon SKA lära sig somna in utan att du behöver göra så mycket”. Ska? SKA? Jag är helt med på att det kan vara bra att bo själv ett tag i 20-årsåldern för att lära sig klara sig själv, men det hinner ge sig tills dess, en 3-månadersbebis SKA inte behöva någonting. Och författarna till broschyren vet ju själva vad som väntar:

”Om hon fortsätter att skrika går du tillbaka men lyft inte upp henne ur sängen. Du kan upprepa vad Du gjorde tidigare, smeka henne lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om hon är mycket upprörd kan Du bli tvungen att ta upp henne en stund. Du kan i så fall sitta med henne i Ditt knä tills hon har lugnat ned sig och sedan lägger Du tillbaka henne i sängen igen. Tänd inte ljuset, prata inte med henne och lek absolut inte för då kommer hon att vilja vara vaken och roa sig i Ditt sällskap.”

Jag är helt med på den sista meningen, det är inget fel i att lära barnet att skilja på natt och dag, det hjälper bebisen att slappna av. Det är inte misshandel på något sätt att inte ”ställa upp på lek” mitt i natten, utan istället erbjuda närhet och tröst och vaggvisor. Man skulle ju själv ha ganska svårt att somna om någon varje kväll frågade: ”Ska du verkligen sova nu? Vill du inte titta på en bra film? Fika lite? Surfa lite? Jag lägger tv-tablån här om du ändrar dig…” Lek, ljus och rörelse ska inte vara ett alternativ på natten i någon ålder. Men jag klandrar inte en 3-månadersbebis som inte accepterar att bli lämnad i ett mörkt rum ensam, och sedan förväntas nöja sig med en klapp på huvudet och ett ”godnatt”.

Jag har inte tillgång till denna broschyr i fulltext, men här är ett stycke från grundarens hemsida.

”Barn som fortsätter att ropa på föräldrarna vid nattuppvaknanden trots att de kan somna själva på kvällen har nästan alltid fått någon form av kontakt på natten. Den lilla kontakten kan för en del barn fungera som en form av belöning av ropandet. Under inlärningsperioden skall man alltså inte lägga ner barnet om det står upp och skriker, inte stoppa om det.

Det kan låta grymt att inte trösta men det är faktiskt grymmare att både trösta litet grand och sedan lämna barnet. Det är ett så kallat dubbelt budskap, som bara är ägnat att förvirra barnet. Föräldrarna vill inte bli väckta och vill inte gå in till barnet varje natt och barnet har rätt att få veta det. Enda sättet att tydligt säga detta till ett litet barn är att inte gå in till barnet. Då först förstår barnet och då först slutar det att fråga föräldrarna vad de egentligen vill, genom att varje natt ropa efter dem.”

I broschyrer som getts ut tidigare har dessa situationer förtydligats med instruktioner om att ”om barnet skriker så mycket så att det kräks ska man bädda om i sängen och byta kläder på barnet, helt utan att ta upp barnet ur sängen…”

Ja ni fattar… om sånt här gör mig förbannad annars, så går det mig mordisk just nu, och det är rätt skönt att vara rabiat emellanåt! Faktum är att denna metod rekommenderas av Socialstyrelsen, det är liksom den som ”gäller” i Sverige, och jag fattar inte att ingen drar en parallell till de mycket omdiskuterade fallen av isolering som förekommer i ungdomsvård och även vuxenfängelser….

De senaste dagarna har mina tarotkort hela tiden handlat om att bli mer mig själv, släppa egenskaper och roller som är pålagda från andra, släppa ”personligheten” och bli mer ”individuell”, forma mitt eget liv osv. Och varje dag jag fått ett kort som berör detta har jag frustrerat tänkt ”Men åh! Jag GÖR ju vad jag vill, jag utvecklas och ifrågasätter så mycket jag orkar! Vad vill korten säga?!?”

Frustrerad kontaktade jag idag företaget Naturligtvisare, som jobbar med hälsa och välmående (eller tja, jag ringde syrran…) för att få hjälp att tolka det hela. Hon påpekar att det är jag själv som tolkar budskapet som något jag borde göra mer av, korten kanske bara säger vad jag faktiskt är med om. Och det är ju det jag brukar fråga när jag tar kortet: Vad handlar denna dag om?

Men det sitter så inpräntat i mig att all utveckling ska innebära plåga, lidande, smärta, trots att jag ju har målbilden att göra mitt liv bekvämare, roligare och mer lustfyllt. Varför tror jag att jag måste göra saker jag inte vill för att få göra saker jag vill? Trots att min magkänsla säger mig att allt går åt rätt håll, så griper intellektet efter minsta halmstrå för att kritisera mig och ge mig ångest. ”Borde, borde, borde” säger hjärnspökena, ”måste, måste, måste”…

Tack för coachingen Jullan!

Eftermiddagen ägnades åt halsbandspyssel då Maria och Maja kom och tog hand om Antonia några timmar efter lunch. Antonia accepterade att bli bortrövad på promenad och verkade lite stolt och stärkt av upplevelsen, då hon kaxigt klättrade omkring i Marias knä när de var tillbaka, och bankade Maja i huvudet…

Vi pratade om vem man är och vad som inspirerar en att vara mer sig själv, vad som får en att må bra, känna sig stark, glad, lycklig. Jag berättade hur oerhört stark och glad jag känner mig när jag tränar med min personliga tränare Linda, och Julia påpekade det självklara men ändå svåra att komma ihåg – du har det inom dig! Allt det jag känner när jag tränar med Linda kommer innifrån mig själv! Linda säger inte åt mig hur jag ska känna, hon säger bara åt mig vad jag ska göra. De känslor som jag får finns i mig annars också, jag bara släpper fram dem just när jag tränar med henne, eller _låter mig_ släppa fram dem?!

Det är så lätt att hamna i ett bristtänkande när man tänker på hur man vill förändras, eller tja, jag ska väl tala för mig nu. Jag hamnar i ett bristtänkande, och tänker att jag måste tillföra en massa saker till min person. Tillföra saker som jag tänker ska komma utifrån, från andra personer eller saker. Hugo ska visa mig uppskattning och ge mig självkänsla, Linda ska peppa mig och ge mig inspiration att träna, mina vänner ska stötta mig och lyssna på mig och visa vem jag är och vad jag ska göra av mig själv… men vad alla dessa personer än gör, så kan de inte styra hur jag låter mig inspireras och känna. Det är jag själv som låter jobbiga personer skapa negativa känslor hos mig, det är jag själv som känner mig kritiserad av en enkel fråga, det är jag själv som känner en känsla av kärlek när någon gör något kärleksfullt mot mig, jag själv tar fram känslan av att vara stark och oövervinnerlig när Linda säger åt mig att göra armhävningar.

Nu menar jag verkligen inte att förringa andra personers insatser, det är ett måste att vi stöttar varandra och peppar varandra, men det är jag som väljer hur jag reagerar på det folk gör mot mig. Allt det jag drömmer om att vara och bli och göra finns inom mig, det har bara inte kommit fram ännu. Allt det jag kommer vara och göra i mitt liv finns färdigpaketera i mig i små knoppar som väntar på att brista.

Den nya talangen innebär även att hon kan flytta saker framför sig. Kuddar, väskor, vagninsatsen.. Hon sätter händerna på föremålet och går med fötterna. Det var ju inte möjligt så länge hon drog sig fram med armarna.

Ytterligare en ny förmåga är att hon har börjat öva pincettgreppet (att ta saker mellan tumme och pekfinger). Hon övar flitigt när vi ammar, genom att ge mig små små små nyp i bröstet. Hennes små kladdiga fingrar får precis tag i den yttersta huden… aj!

Igår hade vi en fullbokad dag. På förmiddagen var det avslutning på babysimmet. Farmor och farfar var där och tittade, och Antonia gjorde sit bästa för att ge dem en show. Sen blev vi bjudna på lunch på Wärdshuset i Gamla Linköping. Efter det följde Ing-Marie med mig och Antonia hem, för att passa Antonia senare under eftermiddagen när jag hade tid hos naprapaten. Skönt! Men fasen vad läskigt när han vrider om nacken så det låter som krasande knäckebröd i huvudet… På kvällen hade jag träff med företagarkursen, och jag tog Antonia med mig. Det gick bra, vi lekte i rummet intill och jag hörde det mesta som sades, denna gång om försäljning och marknadsföring. Nästa gång är sista gången, men då kanske vi åker till Oslo istället, får se…

Idag har vi inte planerat något alls. Jag träffade min PT i måndags, och fick just ett styrketräningsschema i mailboxen, som jag väl borde testa… Jag ska se till att peppa upp mig lite och lägga upp en veckoplan för hur jag ska ta mig till tjejmilen i höst, det ska gå!

Vid sju i morse stack jag ut och joggade en sväng. Jag motionerar verkligen bäst på morgonen, för då har inte hjärnan vaknat riktigt, och jag har inte hunnit dra igång alla mina mentala spärrar som försöker säga mig att jag är tung, tjock, trött… utan jag kan vara mitt sanna pigga starka jag, utan censur. Så det blev 10 minuters rask promenad som uppvärmning, och sen 23 minuters jogging (inklusive spurt upp för två trappor för att höja pulsen lite). Skön start på dagen! Men nu måste jag skynda mig in i duschen innan Antonia vaknar igen.

Jag upplever, att det bland gemene man finns en onödig problematisering kring träning. Det handlar mycket om att tvinga sig, om att påminna sig om att det känns skönt efteråt, om att sätta upp långsiktiga mål, om att det blir en vana när man kämpat sig dit några gånger, om att lida för att bli fin osv… Men snälla ni, är vi inte många som har kommit förbi det där snart? Är det inte kanske till och med så, att vi är några som GILLAR att träna, som gör det av ren lust eller i alla fall har en stark motivation att ta hand om hälsan? Eller är det bara jag som kan känna att det faktiskt kliar i benen för att jag vill ut på promenad, att det rycker i armar och ben när jag hör skön musik som får mig att längta till ett Bodypump-pass, eller att både kropp och själ längtar efter att få sträcka ut varenda muskel i ett rofyllt men dynamiskt yogapass?

ÄNDÅ – så är jag fast i träsket att betrakta mig själv som en nybörjare. Varför? För att media hela tiden utmålar oss som nybörjare, och föreslår nybörjar-kom-igång-program och snälla-gå-bara-ut-och-gå-ett-par-gånger-i-veckan-så-dör-ni-inte-vid-60-utan-kan-köpa-vår-tidning-i-30-år-till-scheman… Och för att vi utmålar varandra så hela tiden. Att gå en morgonpromenad är alltid ”duktigt och disciplinerat”, varför inte bara lustfyllt, egoistiskt, spontant? Att undvika att äta onyttigheter är likaså ”starkt och duktigt, men kanske lite sjukt” (vi vill gärna sänka den som gör det vi själva skulle vilja…) men varför inte även det bara lustfyllt och egoistiskt, för att man kanske inte vill slösa bort hela eftermiddagen i ett sockertöcken utan hellre vara glad och pigg och orka leka med sin lilla dotter och prata fokuserat med sina vänner…? På något sätt ska det hela tiden förutsättas att ingen VILL träna och leva hälsosamt. Om alla gjorde det de ville, så skulle de bara sitta i soffan, titta på tv och äta godis och pizza hela tiden.. eller?

Är det verkligen så illa? Jag har svårt att tro det. Framför allt tror jag inte vi kan lyckas i längden med att göra något annat än det vi VILL. Så, jag har slängt träningsdagboken, träningsscheman och alla Aftonbladetdieter och satsar allt på en häst – att det kanske räcker med att jag gör det jag VILL. Det kanske faktiskt ändå kan bli helt ”perfekt”, helt underbart, helt ”rätt”…?

Som ett steg i samma riktning, så har jag nu slutat väga mig också. Jag har alltid levt med tanken ”FÖRST ska jag skaffa mig den kropp jag vill ha, SEN ska jag lära mig acceptera den”. Jag har inbillat mig att det skulle bli lättare att ta det i den ordningen, men det funkar bara inte. För det första vill min kropp inte gå med på några förändringar alls, utan att först bli accepterad, och det är ju lätt att förstå, jag har inte varit någon snäll samarbetspartner…. För det andra, så blir det inte lättare att acceptera kroppen sen heller, om jag mot all förmodan lyckats förändra den.

Så för att locka mig att öka min kroppskännedom och förbättra min kroppsuppfattning så slutar jag väga mig. För att tvinga mig själv att titta lite närmare – hur ser jag ut egentligen? Är det så illa…? Hur känns det att vara mig? Vad vill min kropp?

Nu ska jag redigera lite bilder så får ni se hur Antonia kämpar med sina senaste färdigheter.

Men – inspirerad av min syster Stina som lyckades sluta för ett par månader sedan, och min vän Linda som just startat ett seriöst försök att fimpa för gott, så har jag idag testat mina egna gränser.

Det handlar om fika – en företeelse som nog har förstört många dietförsök. Fika ska man alltid vilja ha, gärna överraskningsfika, på jobbet eller om någon överraskar med en kaka, inte att förglömma vid högtider, då bara måste man! Tårta vid födelsedagar, bröllop, dop, mammaträffar, folk som slutar på jobb, folk som börjar på jobb, säljrekord som ska firas, eller nya produkter som lanseras, och sen semlor på fettisdagen, och kanske tisdagen innan, och tisdagen efter, och onsdagen efter, och torsdagen…? Oftast är det upplagt så att man inte kommer undan. För hur ser det ut om man inte äter av tårtan när man firar någons födelsedag – det blir ju som att man inte riktigt är glad för födelsedagsbarnets skull? Eller på bröllop, hur skulle det se ut? Och så alla dessa överraskningsfikor, fredagsfikor, mysfikor, kompisfikor, babycaféfikor, få-besök-fikor och gå-bort-fikor – ”Nu ska du väl ändå ta en bit…”

Annat godisätande är lättare att ta i tu med, för oftast är inget socialt tryck inblandat, utan bara dålig måltidsplanering som lämnar en öppning för en Snickers efter träningen, en påse godis på tågresan osv… Men detta fikande är ju nästan omöjligt att komma undan! Och inte minst – när man själv ska bjuda! Vågar man bjuda på frukt och nötter? Njae det är ju att riskera stämningen på hella tillställningen. Jag kan bara tänka mig besvikelsen om man bjuder ett gäng amningshungriga chokladabstinenta mammor på varsitt äpple istället för en sliskig bit kladdkaka… hur blir stämningen efter det liksom?

Så, i väntan på att jag ska våga bjuda på det som JAG vill ha egentligen, så har jag utmanat föreställningen om att man inte kan baka utan att själv äta av det… Är det möjligt att baka en kaka och bjuda bort varenda smula? Att inte ens få veta hur det smakar? Vi får se…

Idag har jag bakat inte mindre än 70 st (!) havre-choklad-valnöts-siraps-cookies. Jag smakade inte en enda smulj-vel eller lillfingerslick under hela bakningen, och jag kommer inte äta en smula av det färdiga resultatet heller! 70 kakor ligger på ett galler i köket, och i en skål bredvid ligger två kakor som gick sönder i hanteringen – varenda smula av dem!! Och vem ska äta upp dem? Hugo. Om han vill. Annars får han slänga dem eller ge bort dem.

I och med detta bakande har vi nu faktiskt slut på både vetemjöl och socker, så jag ska försöka hålla mig borta från bakande ett tag.

Den senaste veckan har jag funderat en del på vad det är som hindrar mig från att verkligen träna så pass regelbundet så jag åstadkommer en ordentlig förändring av min kropp, men jag har inte riktigt hittat något svar på det. Tankar som dyker upp är (jättedåliga ursäkter, jag vet) – ”Det är jobbigt att bli svettig och behöva duscha ofta”, ”Det är jobbigt att svetta ner kläder och behöva tvätta ofta”, ”Det funkar inte ändå”, ”Jag hinner inte”, ”Det kräver en sån 100%-ig satsning på kost och träning, så det är nästan omöjligt att få resultat”, ”Jag vet inte hur mycket man _får_ träna, och känner mig begränsad och uttråkad av ”kom-igång” och nybörjarträningsupplägg”, ”Det tar tid”, ”Mina gamla vänner kommer inte tycka om mig längre om jag förändras för mycket”, ”Jag vill inte inspirera till dåliga kroppsideal och bli betraktad som en ”bantare”, ”Jag vill inte misslyckas”… Men det konstiga är att bakom alla dessa dåliga ursäkter finns en enorm längtan och inspiration och lust att dansa, hoppa, springa, simma, lyfta, släpa, gräva, hjula, använda kroppen till max! Och frågan är hur dessa dåliga ursäkter lyckas dämpa min enorma inspiration?! Är det bara en ovana, att jag inte uppdaterat psyket på vad min kropp egentligen vill? Att jag bara tror att jag är hindrad av dessa ursäkter, liksom ett cirkuslejon som fått lära sig att lyda sin tämjare, trots att lejonet är större och starkare på alla vis?

Jag är säkert inte den enda som sitter och funderar över hur man ska lyckas med nya åtaganden, nu när nyårsafton närmar sig, så hjälp mig, och dela med er av era tankar, snälla! Hur lyckas man ändra sina vanor och sin person?