Ända sen sedan Antonia föddes har jag sjungit visan ”Du är så fin och jag tycker om dig, ingen är så fin som du i hela världen” för henne. Men jag har stört mig lite på texten och har funderat på hur det blir när hon får ett syskon. Därför har jag ibland sjungit ”Du är så fin och jag tycker om dig, ingen är precis som du i hela världen”… Nojjigt? Idag visade det sig att sånna här detaljer inte går Antonia obemärkt förbi.
Jag var stressad över att iwan vaknade när vi skulle äta mellis. Han var övertrött och otröstlig och jag sjöng omedvetet texten ”…ingen är så fin som du…” när Antonia rättar mig:
-”JAG är ju fin! Du måste sjunga om båda.”
Jag hade rätt i att det spelade roll för henne, men fel i min farhåga att det skulle skada hennes självkänsla. Hon vet ju att hon också är finast helt enkelt.
rätt rätt på fel sätt!